Karin Alvtegen: ”Att skriva en bok är ett mandomsprov i tålamod och envishet”

Karin Alvtegen är en av Skandinaviens mest lästa och uppskattade författare. Hennes böcker ges ut i ett 30-tal länder och har sålt flera hundra tusen exemplar per titel. Att bli författare var dock inget hon hade planerat eller ens drömt om, utan det var en tragedi och en djup depression som öppnade dörren till skrivandet. Renew Magazine har fått en pratstund med Karin om hennes framgångsrika författarskap.

Vad gjorde du innan du blev författare?

– Jag är född och uppvuxen i Huskvarna. Efter mina år på gymnasiets musiklinjen jobbade jag som rekvisitör på Jönköpings länsteater. Jag var 20 när jag flyttade till Stockholm och där arbetade jag som rekvisitör och attributör. Jag var 32 när jag började skriva. Min bror förolyckades och tre år efter hans död föll jag ner i en djup depression och det var under sjukskrivningen som jag upptäckte  skrivandet. Jag hade alltså inte haft någon tanke på att bli författare innan dess. Jag kommer från en skrivande släkt, min morfar och hans systrar var författare och Astrid Lindgren var en av dem så hela släkten kunde skriva så jag begrep aldrig att det var en talang även hos mig. Jag visste från skolan att jag kunde skriva, men jag förstod aldrig att det var något jag borde göra någonting av. Så kan livet också vara att i det största mörkret kan livet vända. Jag tittade ut åt ett helt annat håll efter det.

Det skrivs ibland att jag var manusförfattare för Rederiet när jag debuterade som författare, men det stämmer alltså inte. Det var efter ”Skuld” som jag förstod att ‘Wow det här vill jag hålla på med’ och sökte jobb som manusförfattare hos Rederiet.

Hur lång tid tog det för dig att skriva ”Skuld”?

– Det tog två månader högst. Jag skrev och skrev och skrev. Det var som att öppna en dammlucka, det bara kom. Jag var full av skrivlust. Det såg jag fortfarande när jag läste den för några år sedan. Då tänkte jag att ‘Wow den skrivlusten kommer jag aldrig mer att komma åt’. Den gick alltså blixtsnabbt att skriva, men så går det inte längre.

Hur kommer du vanligtvis på vad en bok ska handla om?

– Det är jättesvårt i efterhand att förstå hur det började. Jag har alltid en liten anteckningsbok med mig i handväskan som jag plockar fram då och då. Det kan vara att någon säger något eller att jag läser något. När jag har kommit på en övergripande idé, ett övergripande tema så gäller  det att komma på karaktärer som på något vis ska gestalta idén/temat. Var de karaktärerna kommer ifrån, det undrar jag också ibland. De växer till och blir levande i huvudet. Numera går jag under ett helt år och funderar innan jag skriver ett enda ord på boken. Jag läser  mycket, researchar  mycket,. I ”Fjärilseffekten” finns det en beroenderelation. En man är mycket dysfuktionell och en kvinna anpassar sig helt till hans psykiska misshandel. Innan jag började skriva om det läste jag mycket om medboeroende,  hur det utecklas, vilka kvinnor och män som hamnar i den typen av relationer o.s.v.

Hur mycket hämtar du karaktärerna från det verkliga livet?

-Jag tror att det är mer än jag är medveten om. Det är inte så att jag tar en händelse eller en person rakt av. Det gör jag aldrig. Det är går knappt att jag kan säga var de kommer ifrån. Men jag inser när jag har skrivit klart var jag fick det ifrån. Sedan är det omändrat till oigenkännelighet. Det blandas upp.

Jag tror att jag plockar mycket från egna upplevelser och från saker som folk berättar för mig Jag är en betraktare, jag tittar ofta på andra och försöker förstå varför vi beter  oss som vi gör. Jag är en stark förespråkare för terapi. Om något inte funkar i ens beteende då går man och gör någonting åt det så att det blir lite roligare att  leva. Jag har själv gått i terapi i olika perioder. Den självkännedomen som jag har fått genom att jobba med mig själv kan jag använda för att skapa förståelse för andra människor. Så himla olika är vi inte. Genom att jag har lärt känna mig själv bättre har jag lättare att leva mig in i andra människors tillkortakommanden och jag tror inte att jag är särskilt dömande längre. Det tror jag att jag var förr. När jag själv hamnade i en depression, skämdes jag mycket för att jag fick såna panikångestattacker; att jag liksom hade tappat kontrollen över mig själv. Idag inser jag att det var nog därför som jag mådde så dåligt, att jag skulle ha så mycket kontroll över alltig, att jag skulle klara allting och vara dukitig.

Hur brukar du lägga upp ditt arbete (hur länge skriver du t ex per dag? Var sitter du?)

– Jag skriver alltid på dator. Helst någon annan stan än hemma. Det tar en evig tid att skriva. Säg att jag jobbar sex sju timmar per dag, så kan det generera tio rader. Det tar alltså sådan tid. När jag läser efteråt så ser det så enkelt ut. Jag skriver kronologiskt eftersom jag har skrivit ut på boken i förväg. Men jag vet inte riktigt hur jag ska berätta historien. Jag skriver väldigt noggrant från första början. Min man får läsa det som jag har skrivit när jag har skrivit cirka en tredjedel.  Men han är den enda utomstående som får läsa.  Min stackars förläggare får en färdig bok efter ett och ett halvt år. En bok som hon inte vet vad den handlar om. Det är nervöst må du tro.Den senaste booken skrev jag på Österlen. Jag hyrde in mig på en gård och kunde för första gången på tjugo år helt hänsynslöst ägna mig åt min bok. Det var fantastiskt roligt. Familjen fick komma och hälsa på mig där.

Du skriver aldrig om kapitel?

– Jag kan gå in och ändra ord i texten, men det har aldrig varit så att jag tar bort eller lägger till kapitel eller gör några stora omskrivningar. Det går inte att skriva om eller så för då rasar hela händelseförloppet.

Hur kommer det sig att du är en sådan framgångsrik författare, tror du?

– Om jag ska bedöma av alla de fantastiska läsarbrev som jag får så handlar det om igenkänning. Man får syn på sig själv när man läser mina böcker eftersom jag alltid skriver inifrån karaktärerna.  Vi människor är inte så olika varandra, utan vi kan alla känna igen oss i de lägsta känslorna. Det där som man inte vill prata om, det där vi vill dölja. Om någon annan sätter ord på det blir det inte så farligt. Det går att mötas, trots att vi alla är så rädda för att blotta det lägsta inom oss.

 Många svenskar har skrivprojekt på gång och drömmer om att få debutera som författare. Vilka är, enligt dig, de viktigaste faktorerna för att lyckas bli utgiven?

– Det krävs en envishet. Att skriva en bok är ett mandomsprov i tålamod och envishet. Det här att vänta på inspiration funkar inte. Inspiration är, som någon sa, för amatörer. Kanske var 30:e dag är det en dag av lite inspiration. Om jag skulle ge efter för alla mina tvivel som jag har under skrivandet skulle det inte funka. Tvivlen måste övervinnas. Sedan ska man försöka skriva något eget. Inte snegla på vad alla andra gör. Inte tänka att den här boken gillar jag eller den här säljer och sedan försöka att skriva en likadan, utan man ska hitta sin egen historia och eget sätt att göra det på. Sedan är det mycket tur och timing. Det går inte att bortse från det. Det ska vara rätt lektor som läser manuset. Sedan ska man jobba stenhårt med de tjugo första sidorna. Om ett förlag, som får in cirka tusen manus om året,  inte fångas av någonting i de första sidorna så funkar det inte. Det måste finnas något i starten – en historia, språket eller en karaktär så fångar ens intresse.

Åsa-Mia Fellinger

fellinger@renewmag.se

 

Bor du i Stockholm och vill du lyssna på Karin Alvtegen? Anmäl dig till Äppelvikens författarträff den 25 april.

Anmälan görs till: info@appelvikensbokhandel.se  senast den 19 april.

För att komma till Äppelvikens bokhandels hemsida, klicka: Här

Äppelvikens bokhandel logga

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

2017-03-13T11:51:12+00:00