Jag och min kropp – en betraktelse i provhytten

Jag kliver in i provhytten och granskar kritiskt belysningen. Det här kommer inte att bli roligt, inte med lysrör i taket och speglar i alla hörn. Det är dags att prova jeans och jag har förvirrat snurrat runt bland högarna av byxor med nummer i linningen. Ganska lost, kommer aldrig ihåg vad jag har för omfång och längd och ögonmått är inte heller min starka sida. Så nu står jag här med fyra par, alla i olika storlekar.

Kränger försiktigt av mig byxorna och bländas av de vita benen, magen och låren som tittar tillbaks på mig i spegeln. Japp, där sitter bullar vid trefikat, och där har vi latten på väg till jobbet, ganska många chokladrutor kan nog också skymta där i spegeln. Det som sker i det här ögonblicket är inte logiskt, utan går mer på något inlärt. Något som blivit en självklarhet i vår kultur. Den kritiska granskningen av våra kroppar. Är du inte för smal, så är du för tjock, eller har några sköna lovehandels i midjan. Det är väldigt sällan jag träffar en person som säger ”vet du, jag är helt nöjd med hur jag ser ut”.

Inget nytt i det. Men någonstans undrar jag när vi börjar bli medvetna om hur vi ser ut och framför allt när de kritiska glasögonen åker på. Vem sätter dom där på näsan och varför får de sitta kvar?

Ett av svaren står i hyllan jag passerat tidigare samma dag. En hylla som med stora bokstäver och färgglada bilder skrek ut. Nix, du duger inte.

I provhytten försöker jag få de första jeansen över höfterna, det går bra, om jag drar in magen tillräckligt mycket, då kanske…Puh, knappen är på plats. Känns inte helt bekvämt men magen sitter som en smäck där bakom…eller, nej, där väller den ut över kanten. Som en färdigjäst deg redo för ugnen.

Undrar också exakt var viktgränsen går rent geografiskt? När jag varit i medelhavsländer har jag snarare känt mig som kusinen från landet i mina löst sittande kläder, platser där kvinnorna klätt upp sig och framför allt burit upp sina kilon med stolthet. Raka i ryggen, ut med bröstet, svajande höfter. Dra in magen har inte varit att tänka på. I Afrika har jag träffat några av de vackraste människor jag någonsin sett. Fantastiska färger, vackra håruppsättningar, stolta, runda. En nunna jag fick massage av en gång i Tanzania, (jag vet, inte den vanligaste kombinationen) tittade skeptiskt på mig och sa att min kropp hade mått rätt bra av lite mer mjuka former, minns att hon klämde lite på magen och sa: ”This is good, keep that.” Och jag som just börjat fundera över om jag smaskat lite för mycket på de där friterade kycklingarna som var så goda.

Jag har haft tur. Jag har aldrig hamnat i bantarträsket eller behövt slita med anorexia eller bulimi. Men oj vad många jag stött på genom åren som stått där med knepiga tankar och matproblem upp till knäna. Jag tror ännu inte jag haft en klass där det inte funnits en eller flera, tjejer, som haft en historia av självsvält eller andra matrelaterade problem. Aldrig killar, alltid tjejer. När kommer det vägskälet? När börjar skolmatsalen vara laddad för halva gänget medan resten lägger korvar och potatismos på tallrikarna precis som vanligt?

Hamnade i ett skönhetssnack med min tolvårige son häromdagen. Ska inte gå in på detaljerna men det landade i ett. ”Mamma det här vill jag aldrig fixa, det här är jag och det gör mig unik”. Jag gick upp på övervåningen med tårar i ögonen och tänkte måtte aldrig någon ta den känslan ifrån honom.

Börjar bli svettigt i provrummet. Plockar fram jeans nummer fyra. Jo, men vi skulle nog kunna bli sams, också efter första tvätten. Slänger en blick på den bleka kroppen, som inte är tjock, men inte supersmal heller och tänker. Ok, nu har vi hängt ihop, du och jag  – i 45 år. Vi har burit två barn, sprungit in i ett piano som skapade ett ärr i pannan , haft en stadig åtgång på landstingets kryckor efter att ha snubblat runt bland gator, torg och skidbackar. Vi har inte drabbats av några superallvarliga sjukdomar, men fått pumpa in lite nytt blod i ådrorna en gång och legat på isolering.

Och jag tänker, dig ska jag vara snäll emot, du ska trots allt hålla i minst 40 år till om jag får önska. Tillsammans ska vi njuta av god mat och en och annan dessert.

Och sedan en dag när allt är slut ska vi säga – det där gjorde vi bra.

Tankar, i en provhytt, en helt vanlig onsdag.

 

Johanna Litsgård Lebourne

Instagram: johanna_lebourne

 

 

2017-03-13T11:51:13+00:00