Den lilla staden Istán var en av de första byar jag besökte när jag kom till Costa del Sol för många år sedan. Den ligger ca 10 km norr om Marbella. Det var ca 30 år sedan jag var i Istán första gången och sedan dess har det blivit många besök men faktiskt inte de senaste 15 åren. När jag var där första gången sas det att det fanns invånare i staden som aldrig hade besökt kusten – och det kanske var sant vem vet.
En lördag i början av januari var det dags att göra en utflykt till just Istán. Jag var nyfiken på hur byn hade utvecklats under dessa år och om den hade behållit sin spanska, genuina charm från förr. Vägen upp från kusten slingrar sig genom vacker natur, blandat med vattendrag och sjön Lago Istán, små gårdar ligger utslängda på bergskullarna och getter, åsnor och hästar spatserar fritt för att hitta sin föda i markerna. Nu på vintern är grönskan fantastisk och mandelträden står i full blom. Bergskedjan Sierra Blanca reser sig stolt mot den klarblå himlen i horisonten. På vissa ställen hoppades jag att slippa möta en stor bil eller buss för vart skulle jag då tagit vägen… staketen är lätträknade, för det finns inga, men vägen är asfalterad och helt okey.
Efter otaliga kurvor, många fina vyer och ett antal mandelträd senare ser vi Istán. Vi åker in i stan, upp till höger och hittar en parkeringsplats lite i utkanten. Och det tar bara 3 minuter att gå ner till centrum och då förstår man hur liten stan är. Vi svänger av ner mot huvudgatan och det lill rådhuset och här utanför håller man som bäst på att smycka vagnar inför kvällens parad – det ärr ju trettondagsafton – och då har varje stad med självaktning sin egen parad. Och på trettondagen är det dags för de spanska barnen att få sina presenter som de tre vise männen kommer med. Vi fortsätter huvudgatan ner mellan affärsstånden med frukt, grönsaker, kläder, husgeråd, skor, leksaker och mycket annat. Det är lördagsmarknad i Istán. Den är väldigt liten men det är klart med knappt 1400 invånare så behövs det inte en så stor marknad.
Vi följer gatan ner mot den ursprungliga bebyggelsen och stadens torg där den lilla kyrkan ligger och det räknas fortfarande som stadens kärna. Husen är många och gatorna trånga och slingrande och det är ingen stad för biltrafik – då kan man lätt fastna mellan två hus och inte komma därifrån. På tapasbarerna är det ganska tomt på folk eftersom det fortfarande är för tidigt för lunch. Många äldre sitter i sina dörrar och tittar på folk eller småpratar med förbipasserande. Vi går förbi det lilla postkontoret och inne i gränden sitter en gammal farbror och skalar potatis i lugn och ro.
Det finns inte så många affärsskyltar. Däremot finns det på många ställen plasthängen för dörrarna och jag blir nyfiken. Jag drar bort lite av plastdraperiet för att se vad som döljer sig där bakom. Och ser man på – ett bageri, en gammaldags speceriaffär, slaktaren. Nu blev jag ännu mer nyfiken och gick in i speceriaffären och där finns alla varor staplade på varandra i ett väldigt litet utrymme. Allt i en salig blandning, från konserver, frukt, bröd, korv, skinka, ost, grönsaker, hushållspapper, glödlampor, sardiner, kryddor – ja allt finns här. Och det doftar sagolikt gott från köket som man kan kika in ifrån affären.
Ja, det är klart, den äldre ägarinnan bor ju här också och håller på att laga lunch samtidigt som hon servar sina kunder i affären. Alla är så klart spanjorer som bor i byn och alla är lite äldre. Ägarinnan hälsar på alla som kommer in och tilltalar dem med deras förnamn. Buenos días Rosa, buenos días Ana, Buenos días Carlos. Underbart! På mig hälsar hon artigt och nickar och säger buenos días señora. Jag bestämmer mig för att köpa tomater. Kvinnan bakom disken berättar om de olika tomatsorterna hon har hemma och vilka som smakar bäst. Och det är inte de som är dyrast! Hon lägger mina tomater i en pappåse och vill ha 0,65 centimos för dem. Som hittat.
Vandringen genom staden fortsätter och vi kikar in lite här och var och inser att det inte hänt så mycket på de senaste 20 åren mer än att det har byggts ett antal nya hus i utkanten av staden. Atmosfären är vänlig. Stämningen är lugn och det känns som om man kan masa sig fram i den lugna sköna takt som man själv bestämmer utan att någon springer omkull en. Det ser ut som om de håller på att byta elledningar lite här och var men vi är inte säkra. Det kanske bara är så att de inte satt fast de gamla ordentligt. Gatorna ligger ganska öde så här mitt på dagen. De flesta är väl och handlar på marknaden, småpratandes med grannar eller vänner de inte sett på några timmar. Eller så är de inne och lagar mat medan männen tar sig ett glas på någon av tapasbarerna. När vi traskat runt staden är vi sugna på något att dricka så vi sätter oss på en restaurang och bestäler in kaffe och vatten. Runt omkring oss börjar det fyllas på med gäster som vill äta en tidig lunch. När törsten är släckt tar vi oss tillbaka till bilen för att utforska området runt omkring Istán.
Det finns ingen bilväg som leder någon annanstans men vi vill ändå se vart vägen som gick runt stan tog vägen. Vi åkrt förbi piscinan (stadens pool). Det skulle vara olidligt på somrarna om det inte fanns en pool som invånarna kan svalka sig i på somrarna. Vägen slingrar sig fram till ett stort hotell – i alla fall med stadens mått mätt. Det går en krokig, smal väg upp mot bergskammen och nyfikna som vi är tar vi oss upp på den vägen och efter några minuter undrar vi vad vi gett oss in i. Eller rättare sagt gett oss ut på. Vägen blir smalare och smalare och krokigare och krokigare och det stupar brant ner på vägens ena sida. Så klart på den sidan där jag sitter. Vi kör några kilometer tills den asfalterade vägen övergår i en inte alltför bra grusväg. Vi fortätter, om än något nervösa, och snart delar sig vägen och där i vägkorset finns det ett antal pilar åt olika håll. Vi inser var vi har hamnat. På en av alla dessa vandringsleder som finns runt Istán och som är så populära utflyktsmål bland vandrare. Då inser jag att jag måste backa tillbaka en bit för att sedan kunna vända och åka tillbaka till säkrare och bredare vägar. Ja, som sagt det finns bara en väg upp till Istán och samma väg tillbaka. Vi som hade trott att även vägarna hade utvecklats under de senaste 20 åren… Men vad gör det? Det är ju faktiskt det som är charmen.
På vägen ner genom den vackra naturen hittar vi ett ganska nybyggt område och där åker vi in för att se hur det ser ut. Än en gång hamnar vi på en skogsväg men kommer ut på en bättre väg efter ett tag. Plötsligt när vi funderar på vilket håll vi ska åka kommer fyra vackra hästar uppifrån berget och går på rad ner för en liten väg mot oss. De går försiktigt och långsamt men väldigt målmedvetet. Jag stannar bilen, kliver ur, tar fram kameran och fotar de stiliga hästarna. De går sakta rakt över vägen och försvinner in i en skogsdunge. Vilken härlig och rogivande syn.
Turen fortsätter ner mot Marbella med ett antal fotograferingsstopp utmed vägen men snart är vi hemma igen. Denna gång blev det ingen lunch på utflyktsmålet utan vi parkerar bilen i garaget i Marbella och tar oss en tapaslunch på Le Kune. Och sittandes där pratar vi om vad vi upplevt och att det inte ska ta 20 år till innan vi åker tillbaka till Istán. Väl värd ett besök!
Vi ses snart! Hasta pronto!
Rose-Marie Wiberg
Klicka här om du vill veta mer om Rose-Marie Wiberg samt läsa om hennes företag i Marbella