Under det rosa täcket i Burma – Johanna bloggar om en kväll med The Lady

Igår såg jag The Lady, filmen av Luc Besson som följer  Aung San Suu Kyis resa från hemmafru i Oxford till oppositionsledare. Jag vet, förmodligen långt efter alla andra som gillar politiska filmer där starka personer porträtteras. Men blir besviken, allvarligt talat, har vi inte kommit längre än då här när det gäller porträtt av starka kvinnor?

Såg fram emot att få lära mig både en del om Burmas historia men framför allt att få lära känna den där späda damen som fick ett helt folk att resa sig mot militärens hårda diktatur. Hur gick tankarna kring att plötsligt ta beslutet att bli frontfigur för  den demokratiska revolutionen, vad gjorde hon alla dagar i husarresten, hur gick våndorna kring om hon skulle åka hem till sin dödssjuka make eller stanna kvar i landet och hur formades hennes politiska vision? Osv. osv. Ett fantastiskt tillfälle att visa en människas förvandling från hemmafru i Oxford till  demokratisk förkämpe.

Men, som vanligt är jag lite benägen att säga, tyvärr slängs stora delar av den spännande historien bort.  Här får vi se en, visserligen mycket vacker Michelle Yeoh, inlåst i ett hus och istället berättas stora delar av historien genom maken Aris ögon. Ja men hon var ju inlåst, kanske du invänder? Jo visst, men alla filmmakare vet att man kan göra mycket också med det sparsamma utrymmet. Nu är det istället Aris våndor och slit för att frun ska få Nobels fredspris vi får se, inte hans frus kämpande för att överleva i sin husarrest om så ”bara” mentalt. Hon glider mest runt i huset graciöst och värdigt. Själv hade jag tappat värdigheten efter bara några veckor och börjat kasta saker på väggarna.

Framför allt, varför ska stora makthavande kvinnor porträtteras som fruar, mödrar och döttrar? Precis som i  Phyllida Lloyds ”Järnladyn” om Margaret Thatcher hamnar politiken i skymundan. Jo, det är intressant med blandningen av mjuka och håra värden, så klart, men i båda filmerna tippar det över till den mjuka sidan och, framför allt, historien berättas genom männens ögon.

DN:s Jane Magnusson uttrycker det bra i sin recension av filmen:

I ”The lady” anar man till och med att Suu Kyi misstänkliggörs för att hon inte släpper allt och kommer hem till familjen i Oxford. Inte en enda röst yttrar något som låter som: ”Ja, vi förstår dig, kampen är större än allt.” Inte ens regissören. Och i pressmaterialet står det: ”Vad driver henne att riskera allt?”

Allt? Är det två söner och en man – eller ett arv och en hel nation? Borde Aung San Suu Kyi ha stannat hemma i Oxford som alla normala kvinnor?

Här finns ett ypperligt tillfälle att både visa en människas inre styrka att rent fysiskt gå emot gevärspipor men också hur man genom val i livet kan vara en del av något större genom att välja den smalare, politiskt inkorrekta vägen. Trist att vi då istället får sitta och se eftertexten rulla med en fadd smak i munnen av dåligt samvete.

 

JohannakrnkJohanna Litsgård Lebourne

Twitter: @litsgaard

 

PS.

Igår kväll intervjuades Nina Björk i Min sanning. Hon är författare till boken

’Under det rosa täcket”  som väckte en enorm uppmärksamhet när den utkom första gången 1996 och fick snabbt kultstatus, inte minst bland unga tjejer. Den anses idag vara en av de viktigaste feministiska böcker som utkommit i Sverige under de senaste åren.

 

 

 

http://youtu.be/FzvLcZv8zFM

 

Recensioner av ”The Lady” i:

Svenska Dagbladet

Dagens Nyheter

The Guardian

 

 

 

2017-03-13T11:51:16+00:00