Iskallt i Florida

Jag älskar att semestra i USA. Bekvämlighetsfaktorn är hög, inte minst om man har barn med sig, maten god och shoppingen fullständigt lysande. ESTA-ansökan inför avresan gör mig dock alltid full i skratt. ”Nej”, jag har inte varit involverad i någon terrorism tidigare. Och ”nej”, jag har inte för avsikt att utföra några terrorhandlingar under min vistelse i landet.

Tror man verkligen på fullaste allvar att jag, om jag hade en faiblesse för alQaida eller något annat terrornätverk, skulle svara ja på de där frågorna?

Men okej, det är lätt för mig att ironisera över världens största demokratis försök att skydda sig mot människor som vill den illa. De finns ju en masse, de vet ju alla. Så okej, låt mig svara ”nej” på de där frågorna.  Och låt mig få uppge både vistelseadress, reseanledning och fingeravtryck innan jag släpps in i landet. Men hallå, angående passkontrollen, måste den ta så förbenat lång tid? Denna gång fick vi stå och vänta i närmare två timmar. Kön segade sig fram samtidigt som underbemanningen vid ”vägspärrarna” var påtaglig.  Snacka om kontrast till den snabba, digitala ESTA-ansökan.  Jag hörde en kvinna i kön säga att ”Varje gång jag står här och väntar, tänker jag att ‘aldrig mer’, men så blir det förstås inte. Jag vill så gärna träffa mina barnbarn”.  I New York ska det, enligt samma kvinna, gå mycket snabbare att komma in i landet. Mindre Fort Knox i New York alltså.

Min man, som gärna delger andra sin irritation, påpekade att kö-tiden varit ” way to long” när vi väl kom fram till den barske passkontrollanten. ” Be patient, Mr! Usually, you have to wait much longer, up til three hours”, svarar han med överlägsen ton. Tack och lov att vi inte kom en sådan ‘vanlig’ dag. Då hade vi missat vårt nästa flyg.

IMG_1618

Den här äger vi kontrollen över, tack och lov.

Nu är vi äntligen framme i Florida. Vädret är underbart, runt 27 grader varmt. Men hugaligen så kallt det är inomhus. Vart vi än kommer på hotellet står luftkonditioneringen på för fullt. Vi huttrar oss genom frukosten. Vi rusar genom korridorerna och skäller på maken om han inte öppnar dörren till vårt rum på mindre än en nano-sekund. Där inne äger vi själva tack och lov kontrollen över luftkonditioneringen.

God bless the air conditioner, säger jag . Men låt oss slippa isvindarna!

 

Estelle

PS: Sitt aldrig på rad 36 i SAS-planet till Chicago! Där blåser de så mycket styv kuling att till och med flygvärdinnorna reagerar. Jag satt med dunjackan på hela resan! Och maken plockade fram sin mössa. Och nej, vi är hyfsat normala människor.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

2017-03-13T11:51:18+00:00