”Jag trodde vi skulle förlora honom” – Johanna om att hamna mitt i stressen på BB och barnmorskornas uppror

Äntligen! Barnmorskorna i Sverige har länge gått på knäna och nu ryter de till mot den svåra arbetsbelastningen. Jag vet för nio år sedan hamnade vi mitt i den röran. Vill börja med att säga att jag tror inte att vår historia på något sätt är unik. Och, nej vi behövde inte föda i någon skrubb. Men den är tillräckligt traumatiskt för att jag ibland ska titta på min 9-årige son och tänka att det ändå är fantastiskt att han sitter där i soffan.

Vi var beräknade 24 december 2004, lite roligt men också komplicerat i längden tänkte vi så det gjorde inget när det gick några dagar innan värkarbetet drog igång. 27 december drog det till ryggslutet och jag kände den där skräckblandade förväntan inför det kommande dygnet. Här skulle födas barn och jag var påläst till tänderna. Vi har en historik i familjen av komplicerade förlossningar så jag hade kollat upp allt om olika faser, spinaltaggar, utdrivingsskede  – you name it. Jag var/är också en typiskt prestationsinriktad tjej så jag skulle minsann inte åka in i onödan. Nej då, här skulle det väntas till tre värkar var tionde minut och öppen minst fem centimeter (hur jag nu skulle kolla det).

Sedan börjar ett lååångt värkarbete. Efter två dagar och två nätter utan speciellt mycket sömn så är vi fortfarande hemma. Jag jobbar på med att vara duktig flicka, inte ont anande och när vi ringer in så är det ”bra om vi väntar så länge som möjligt”. Så vi väntar  och väntar och väntar…Våra mammor, det vill säga min egen och svärmor är oroliga. De anar att något är fel, men det talar till en tjej som ska visa sig på styva linan och minsann inte åka in i onödan ivrigt påhejad av barnmorskan på andra sidan telefonen. Ingen bra kombination ska det visa sig. När det blir gryning den 1 januari 2004 och jag inte sovit nämnvärt sedan den 27 ringer till slut min man till BB Stockholm där vi ska föda och beskriver situationen. Han får då till svar ”va, är ni fortfarande hemma?!”. Redan där skulle man kanske börja ana oråd, men jag är vid det här laget ganska spak och tja, nu vill vi bara komma in till expertisen.

Väl på plats så får vi ett rum och en snäll barnmorska, den första i en lång rad ska det visa sig. Jodå, ”allt ser bra ut, nejdå inget att oroa sig för”. Ibland kan latensfasen vara lång. Jag  vet, jag har ju läst på. Jag försöker vila med ett gäng ackupunkturnålar i kroppen, säger sig självt kanske att det går sådär så det hinner bli kväll den 1 januari. Nu börjar det pratas igångsättning och ”vad orkar du”” och kanske anar jag också en liten oro i rösten. Men den snälla barnmorskan ska snart gå av sitt pass så…vi fastnar inte i det.

Det går några timmar då vi är ganska ensamma på rummet. Till slut kommer en ny tjej in och kopplar upp mig mot en ctg-apparat för elektronisk fosterövervakning, nu är också första fången vi pratar om att vattnet inte gått och ”oj då, det var inte bra”. Vänta lite  och ensamma igen. Vi tittar på apparaten som ska bevaka fostrets hjärta och mina värkar och försöker där få klarhet i situationen, är allt som det ska eller är det helt uppåt väggarna? Vi stirrar stint på den lilla apparaten och till slut säger min man, ”ser det inte ut som att hjärtpulsen går ner på bebisen när du får en värk?” Vi tittar igen. Jo, precis så ser det ut. Men jag som är minst sagt groggy av sömnbrist vill fortfarande att allt är normalt och här ska födas barn så ”det kanske ska vara så”. Min man är redan ute genom dörren och ropar på barnmorskan. ”Ska det vara så här?” ”Nej, det ska det inte, nu hämtar jag läkaren”. Nu följer en lång stund då de där kurvorna på maskinen äter sig in i medvetandet. Hur mår han egentligen där inne, vår lilla son, som inte ens påbörjat resan ut trots alla värkar och  alla timmar som gått.

Nu kommer läkaren med följe, pang på med lysrören i taket, fram med långa instrument här ska hinnor spräckas och vatten flöda. Men nej, det kommer inget. Vi tittar rädda på varandra. Vad är det som händer? ”Det här är inte bra, något är inte som det ska” hör jag läkaren mumla. ”Jag tror inte att bebisen mår så bra” säger han till slut där nere mellan mina ben. Blir ni ledsna om vi ringer operation?  Ledsna?! Vi? En kniv genom magen känns just nu som  ljuv musik. Inga problem. Skär på bara, bara allt blir som vanligt igen.

Nu går det undan och är oerhört proffsigt och när han 20 minuter senare knölas ut ur min trötta kropp pustar jag ut. Jag hör mest ett ”oj då, den här killen har inte mått bra” och ” det var den längsta jag sett”. Ett litet tips bara till alla er som är på andra sidan skynket och jobbar på. Just de orden är inte så lugnande för den som ligger där med magen öppen. Det hörs inget skrik, bara ett svisch iväg med min man efter.  När jag väl är ihopsydd så berättar läkaren att ”det var den längsta navelsträng” han någonsin sett och att ”fostervattnet var en enda gröt” vilket tyder på att vår lilla bebis inte mått så bra. Han är dessutom lång men väldigt smal efter förmodligen några tuffa dygn i magen.

images

 

Där och då tänker jag att nu är det över. Han är ute, i livet, jag är ihopsydd och nu ska brickan fram med flaggan och ostmackorna. Nu ska familjelivet börja. Men nej, det här är bara början på några av de jobbigaste dygnen i mitt liv. Lilla D mår inte bra. Han kräks upp grumligt fostervatten och orkar inte amma. Och nu börjar en kavalkad av barnmorskor som ska visa hur man ammar, koppar, skedar, några ynka droppar i vår lilla bebis kropp utan att det kommer upp på en gång. De sticker honom i foten så många gånger att han till slut ser ut som en nåldyna för att kolla blodsockret. Vi får hela tiden nya besked, nej då det här är normalt blodsocker men det får inte gå under det här. Några timmar senare kommer nästa, blodsockret har sjunkit under nivån den inte fick gå under, men ”jo då, det här går nog bra det också”.

”Nej då, han är inte slö kanske bara lite trött”. När jag till slut lyckas ta mig och min lite sargade mage till det gemensamma utrymmet får jag en chock. Där möter jag normalstora bebisar med rödrosiga föräldrar vid plastbaljorna. Bebisar med pigga ögon som ligger och snuttar på sina mammor. Vi har en väldigt trött liten kille inne på vårt rum och lång rad av barnmorskor som hävdar att om du bara gör så här eller så där då ordnar det sig.

Till slut kommer äntligen hon, hon som ser vad den här situationen gör med oss men framför allt sätter ord på hur vår lilla trötta bebis på rummet mår.  ”Den här killen måste ner på neonatal och sondmatas” säger hon. ”Jag vill inte behålla honom på avdelningen”. Äntligen. Äntligen känns det som att någon sätter ord på det vi sett ganska länge men inte vågat ifrågasätta auktoriteterna.

Men när det kvinnliga mycket stressade läkaren kommer in och undersöker honom och säger ”nja, han är lite för pigg för oss” och tillägger ”dessutom har vi ingen plats”. Då brister det. Tårarna börjar rinna och när vi lämnas ensamma en liten stund tar vi det gemensamma beslutet att packa ihop oss, vira in vår sköra, sköra bebis och åka in akut på ett annat sjukhus.

Tack och lov behöver vi aldrig det utan som ett mirakel finns det plötsligt plats och sonen får äntligen lite mat ner i magen och jag sover för första gången på en vecka. Raklång, med kläderna på somnar två mycket trötta förstagångsföräldrar på en full BB avdelning.

Morgonen därpå känns livet inte fullt lika surrealistiskt. Vi äter frukost, skojar om hur trötta vi måste varit och nu, nu ska det ordna sig. Då knackar barnmorska nr…? har för länge sedan tappat räkningen. ”God morgon” säger hon och ”nu ska ni inte blir oroliga ” (hoppade hon månne bemötande och psykologikursen?” ”men er sons puls gick ner i natt så nu ligger han uppkopplad på den röda avdelningen”. Vet inte vad den röda avdelningen är men färgen skvallrar om allvaret och ja, mycket riktigt. Där ligger han med en stor droppnål i huvudet och maskiner som läser av puls och annat.  I det här rummet är gränsen mellan liv och död hårfin, kanske är det också här vi inser hur nära det är eller var att vi förlorade honom. Hade han klarat en natt till?

Det är också här det äntligen vänder. Problemet tas på allvar, han får den hjälp hans lilla tunna kropp så väl behöver just då för att kunna ta till sig av näringen som slangas i  honom och ml efter ml börjar han sakta piggna till. Jag sitter i pumprummet och blöjorna vägs, jodå lite har gått igenom kroppen. Till slut får han kopplas bort  från maskinen som kollar hjärtat,  ytterligare några dagar senare skrivs vi ut.  Skärrade men glada för att vi faktiskt har ett barn med oss hem.

Jag har många gånger efter det här tänkt på just barnmorskornas situation. Hur det överfulla salarna säkert gör att man vill att mammorna ska stanna hemma så länge som möjligt. Hur oroliga föräldrar lämnas ensamma på rummen för att själva läsa av situationen. Och i mina svarta stunder har jag också funderat över hur viktigt det var för just den här avdelningen att jag ammade. Det skulle ammas till varje pris, fast min son knappt orkade öppna ögonen. Jag har ibland tänkt att vi kanske skulle bli ett vackert nummer i statistiken på den perfekta avdelningen. Att det som var onormalt trots allt skulle vara normalt så länge som möjligt. Har ockå tänkt tanken på vad som hänt om inte den trygga barnmorskan som snabbt läste av situationen inte kommit?

Hade vi inte då haft en mycket pigg och glad 9-åring hemma, som ibland säger ”vad tittar du på mamma” när jag förundras över att han faktiskt sitter där.

 

Mer om barnmorskornas uppror, DN: ”Så här kan vi inte ha det längre.”

Ur barnmorskornas slutna Facebookgrupp ”Nu är det nog!

JohannakrnkJohanna Litsgård Lebourne

johanna.lebourne@renewmag.se

Twitter: Litsgaard

 

2017-03-13T11:51:19+00:00