Wien på sex timmar – kultur, kaffe och Sigmund Freud

Renew Magazine har gjort en ”Wien på sex timmar” – guide för den som bara har en eftermiddag eller kväll i  Österrikes huvudstad. En promenad på kullersten med historiska vingslag runt varje hörn, men också en hel del kaffe och massa socker. 

Det är lätt att ta sig in till Wien från flygplatsen via tåg eller buss, jag som kommer österifrån från Bratislava kommer med buss och hoppar av vid den internationella busstationen i Edberg. Därifrån är det bara att knalla iväg till tunnelbanan och ta U3 in till de mer centrala delarna av Wien. För någon som aldrig tidigare varit här och bara har några timmar på plats tänker jag att det är smartast att åka rakt in i hjärtat av staden, det vill säga till Stefansdomen.

 

1. Stefansdomen är Wiens katolska domkyrka, belägen vid Stephansplatz och när du kommer upp från tunnelbanan tonar den upp sig som ett monument över svunnen tid.

Den första romanska kyrkan byggdes ursprungligen 1147  men under de ryska bomningarna över staden under andra värlsdkriget skadades Stefansdomen allvarligt men byggdes snart upp igen. Den räddades från avsiktlig förstörelse av retirerande tyska styrkor då kapten Gerhard Klinkicht ignorerade order att ”avlossa hundra granater och lämna den i spillror och aska”.

Tur det, för oss som nu flanerar runt i den enorma byggnaden. Här har det inte sparats på något vilket jag under dagen kommer upptäcka är ett signum för Wien. Efter att ha tillbringat en vecka i den slovakiska huvudstaden Bratislava är det som att byta limpmackan till bästa gå bort tårtan när man flanerar på Wiens kullerstensgator.

bild-90

bild-89

 

Det massiva sydtornet på 137 meter syns tydligt över Wien och kallas Steffl av wienborna. Det har tjänat som huvudsakligt utsiktstorn för försvaret av staden under olika belägringar. Katedralen har 23 kyrkklockor och det sägs att kompositören Ludwig van Beethoven insåg att han var totalt döv då han såg fåglar flyga ut ur klocktornet på grund av att klockorna slog, men att han inte kunde höra dem.

bild-92bild-91

 

 

 

 

 

 

 

Efter Stefansdomen är det dags att ta en närmare titt på något av Wiens många kaféer, för är det något de kan göra i den här staden så är det att fika. Det finns ett helt gäng anrika, naturligtvis, ställen i centrum med både sockerstinna bakverk och en lista på kändisar som sägs suttit där en gång.  Jag kopplar upp mig mot gratislinan Freewave, knappar in adressen på smarta telefonen och promenerar raka spåret till Café Central. (Telefonen är för övrigt min bästa kompis hela dagen när jag ska ta mig från plats A till B.)

 

bild-94

 

2. Café Central ligger i det tidigare bank- och börshuset, idag benämnt Palais Ferstel efter dess arkitekt Heinrich von Ferstel. Det öppnades 1876 och blev mot slutet av 1800-talet ett av Wiens främsta mötesplatser för intellektuella med stamgäster som Peter Altenberg,  Adolf LoosLeo Perutz och Leon Trotsky. (Sägs det, men det finns som bekant många stamgäster på olika håll i världen…)

De första kaféerna i Wien öppnades i slutet av 1600-talet. Glansdagarna var tiden runt sekelskiftet 1800/1900, då författare flitigt frekventerade dem och använde kaféerna som arbetsplats. Känns lite som frilans-Söder idag…

Sedan oktober 2011 är wiensk kafékultur till och med listat som ett kulturellt minnesmärke av Unescos National Agency for the Intangible Cultural Heritage, beskrivet som en plats ”där tid och rum konsumeras, men där bara kaffet är uppsatt på notan”. Jo, jo.

bild-95

bild-96

Typiskt för ett wienkafé är bord med marmorskivor, thonetstolar och dagstidningar. Stefan Zweig beskrev wienerkaféet som en speciell slags institution, ”i själva verket en sorts demokratisk klubb, öppen för alla till priset av en billig kopp kaffe, där en gäst kan sitta i timmar med denna lilla beställning, för att prata, skriva, spela kort, ta emot post, och framför allt ta del av ett oräkneligt antal tidningar.

Själv smäller jag i mig en gigantisk Sachertårta, känns som att det hör till när man nu ändå är i stan intalar jag mig.

bild-97

bild-98

 

Fulltankad på socker och med siktet inställt  på att jag jobbar mot klockan så är det dags att ge sig ut igen. Fram med telefonen för att leta reda på Hofburg, det officiella sätet för Österrikes president och ett måste enligt de som tidigare varit i Wien. Det visar sig att det ligger 200 meter ifrån mitt bort,  så det är bara dra på sig mössan och kliva ut i snömodden igen.

 

3. Hofburg är ett palats och före detta kejserligt residense. Under ett antal sekel var det säte för kungar och kejsare av det romerska riket men har under åren byggts om och moderniserats och innehåller bland annat kapell, museer, kejserliga biblioteket (Hofbibliothek, numera Prunksaal), skattkammaren (Schatzkammer, med riksregalierna),nationalbiblioteket, nationalteatern (Burgtheater) och Spanska ridskolan (Hofreitschule).

Det första man möter när man går in genom portarna till området är just Spanska hovridskolan (Spanische Hofreitschule) som  är en högklassig ridakademi. Ridskolan fick sitt namn av de berömda spanska hästarna som användes på ridskolan innan det officiella grundandet år 1729. Än idag används enbart vita lipizzanerhästar som är ättlingar till den spanska hästen. Idag hålls föreställningar på ridskolan två gånger om dagen och beridarna på ridskolan turnerar ofta över hela världen för att visa upp sig.

bild-100

 

Under 1700-talet fanns det flera högklassade ridakademier över hela Europa men Spanska hovridskolan är den enda som överlevt. Här utbildade sig adelsmän en gång i tiden.

För några år sedan meddelade ridakademin att Spanska hovridskolan hade stora ekonomiska problem och var hotade av konkurs. För att få bukt med problemet ökade man antalet föreställningar och turnéer runt om i världen. Samtidigt lade man upp en plan för att odla hästarnas havre och hö själva. I augusti 2008 skedde även ytterligare en förändring när man för första gången tog emot kvinnliga elever på ridskolan. På tiden! En beridare, som måste vara österrikare, utbildas under fyra till sex år innan hen anses mogen nog att rida en skolad häst. Efter det följer en utbildning på ytterligare två till fyra år innan beridarna får träna hästarna själva.

Jag väljer att mest snegla in genom dörren och titta lite på skärmarna utanför där de visar film från föreställningarna, men knallar snart vidare mot själva Hofburg.

Nu är det VM i pråliga byggnader, här avlöser pelare, stukatur och tjusiga fasader varandra. Bakom väggarna döljer sig nationalbiblioteket, skattkammaren, nationalteatern, konserthall osv, osv. Det är nästan svårt att ta in detta överflöd av pengar som placerats i hus. För några dagar sedan stod jag i ett zigenargetto där flera tusen delade på en vattenkran, några timmar därifrån möts man av det här. 799px-Michaelerplatz_z01

 

Eftersom tiden går promenerar jag igenom hela prakten och viker vänster ner genom en park och tar sikte på  den första turistinformationen jag ser idag. Vill höra med dem vad de tycker jag ska ägna mina sista timmar åt i Wien

På vägen passeras Café Mozart.

 

4. Café Mozart var en gång i tiden ett  populärt hängställe för journalister, författare och skådespelare. När Graham Greene skrev manuset till ”Den tredje mannen” bodde han ett tag i Wien och gillade då att dricka kaffe just här, vilket också syns i filmen då en av scenerna utspelas på trottoaren utanför. Nu ägs kaféet av familjen Querfeld som äger ett gäng kaféer till i staden.

Eftersom sachertårtan inte riktigt sjunkit undan än så fortsätter jag till turistbyrån som ligger mitt emot.

bild-102

 

Nej, den trevliga damen som plockar fram ett dussin kartor får inte tipsa om några speciella saker att se eller restauranger att äta på de här sista timmarna. Tänker annars att är det inte just det som är hennes jobb (?!), men om jag ”fortsätter gatan ner så kommer jag garanterat passera några trevliga ställen att äta middag på”. Diplomatiskt.

Utnyttjar Freeway igen och surfar fram ”bra restauranger i Wien” istället. Nu börjar det skymma och bussen tillbaks till Slovakien går om bara några timmar. Följer den blå pricken på telefonen, som plötsligt låser sig och  jag går flera kvarter fel. Passerar till slut motsvarande Dramaten, tror jag, och ser nästa stora kaféskylt.

 

5. Café Landtmann  som också är ett av de kaféer som nämns i turistbrochyrerna. Franz Landtmann startade  en gång det som av vissa kallas för Wiens mest eleganta café i slutet av 1800-talet och visst, det är klart att det suttit kändisar här med, i det här faller Sigmund Freud himself. Men även Hillary Clintorn och Paul McCartney sägs ha ätit här. Blir lite orolig när jag går in och ser att det är fullt i lokalen och det står reserverat på de resterande borden. Men den snälla kyparen lyckas skaka fram ett halvt bord (!), det vill säga ett bord som faktiskt är kapat till hälften men å andra sidan med en bra utsikt över hela lokalen. Till vänster sitter en amerikansk familj som verkar hemma i stan att döma av både dialog och sällskap och till höger pågår en radiointervju med en man som ser ut som Mickey Rourke – men som pratar tyska och det gör väl inte han?

Funderar länge på om jag ska pröva wienerschnitzeln som tillhör det österrikiska kökets mest berömda specialiteter, men hoppar och väljer kyckling. Lite trist kanske men har ätit schnitzel bara några kvällar tidigare i Bratislava och då var det bara det på tallriken. Fyllde nog årskvoten då.  Det sorlas och skålas i den långsmala salongen och även om jag är själv vid det halva bordet så känns det inte speciellt ensamt. 

bild-85

Klockan börjar närma sig nio och nu är det dags att lämna Wien för den här gången och ta bussen till grannlandet. Hittar tunnelbanan som tar mig tillbaks till busstationen och där råder det plötsligt förvirring. ”Nej, den bussen har gått (sista för kvällen) ”. ”Men det står ju 21.15?” Killen bakom luckan ser ut som ett frågetecken och har inte lust att ta reda på mer heller. Börjar leta runt bland alla bussarna med skyltar som Sarajevo, Prag, Budapest…Hade jag inte varit tvungen att ta mig tillbaks till hotellet där 15 elever väntar så hade det inte varit främmande att hoppa på bussen till Sarajevo istället.  Bussluffa i Europa känns inte som någon tråkig idé. Men, en annan gång.  Till slut dyker det i alla fall upp en skylt som känns bekant och efter ytterligare lite dividerade med chauffören som först suckar, sedan river av en slovakisk salva och till sist ondgör sig över mig för de andra passagerare. (Vet fortfarande inte vad som var fel…?) så styr vi österut igen.

Wien på sex timmar är avklarat.

 

Johanna Litsgård Lebourne

Twitter: Litsgaard

Läs också:  Slovakiska span – inget för den som är pryd

 

 

 

 

 

 

 [/fusion_builder_column][/fusion_builder_row][/fusion_builder_container]

2017-03-13T11:51:19+00:00