Kort och snabbt inlägg idag, kära bloggläsare…

När ni läser det här är det möjligt att jag redan gjort mig känd som en av Sveriges mest enfaldiga medborgare, eller så har mitt blixtsnabba intellekt imponerat på alla…

Jojo.

För några månader sedan hittade jag en annons där TV4 frågade om det några USA-boende svenskar ville vara med i en sändning från TV4s valvaka här i USA. Det lät ju intressant, eller hur? Jag hade sett ett sådant inslag en gång tidigare, där en grupp svenskar uttalade sig om det årets val. Det verkade vara en trevlig grupp, och det såg inte så farligt ut… att sitta där och säga några väl valda ord. Säkerhet i antal, som ni vet. Så jag frågade Janne vad han tyckte – skulle vi anmäla oss? – och eftersom han hittills glatt hoppat med på mina påhitt gjorde han det även denna gång; ”Visst, Lena! Det kan säkert vara kul! Anmäl oss, du!” (Om det går riktigt illa kan jag alltid skylla allt på honom i nästa inlägg…)

Så jag skrev ett litet brev där jag berättade om oss och skickade in det. Några veckor senare blev vi uppringda av en trevlig tjej som vi pratade med några gånger. Sen blev det sommar och semester, och tiden gick utan att vi hörde något mer. Jag drog – faktiskt – en lättnadens suck: ”Så det blev alltså inget av det hela.. Lika bra. Vad skulle vi där och göra?”.

I september ringde TV4 och frågade om vi fortfarande ville vara med. Janne svarade och tackade ja, modig som han är. (Se här, hur skickligt jag laddar upp för att kunna skylla allt på honom sen.)

Så nu sitter vi på ett hotell i Los Angeles och ska strax åka till nästa hotell där inspelningen kommer att äga rum. Vi kommer att vara med en liten stund i TV4s morgonprogram där vi kommer att släppa ut vår stora valhemlighet inför morgonpigga TV4-tittare. I alla fall såvida inget viktigare händer i världen.

Senare, i morgon eftermiddag vår tid (kvällen, er tid), spelas själva valvakan in, och då kommer era två favoritlinslusar att leka utfyllnad igen. Såvida inget viktigare händer, förstås.

Jag kan sitta här, nu, men hjärtat i halsgropen, och leka motvillig, men jag kommer ju inte ifrån att det var min egen idé. Jag kan låtsas att TV ringde och bönade och bad om att vi, just vi, skulle vara med, men ni vet ju bättre. Det är möjligt att jag kommer att släpas in i studion, tiggande om nåd, men jag kan ju aldrig låtsas som om jag egentligen inte ville. Då hade jag ju inte skickat iväg den där anmälan.

Och om ni nu undrar om jag verkligen skulle skylla allt på Janne?

Nej, alls inte. Han kommer att älska mig även om jag flamsar och fnittrar och rodnar, får total tunghäfta, eller hur jag än bär mig åt, och vice versa. Så vi ska väl ta oss igenom det här också. Dessutom är jag säker på att programledarna är vana att ta hand om nervösa människor (den här repliken stal jag direkt från Janne – men jag är söker på att han har rätt. Annars skulle de inte kunna göra bra program, helt enkelt.

Men som sagt: Älska mig mest då jag förtjänar det minst. Håll tummarna. Jag tror att det hjälper även i efterhand.

Dagens viktigaste händelse är naturligtvis inte USA-valet. Min dotter Sofia fyller 23 år i dag. Om jag vågade skulle jag gratulera henne från TV, men jag tror hon är lika glad om jag låter bli…

Vi läste just en kommentar av Jonas Gardell som fick oss att bryta ut i ett stort gapskratt – han sa något om att ”när USA-valet är så viktigt, hur kommer det sig att bara amerikaner får rösta?!”

Jonas, du får nöja dig med oss. Men nog fanken är det en tanke som tål att tänkas på.

Lena Wallberg Samzelius