Om Carema, skatt och skam

För ett år och en dag sedan publicerade DN ett nödrop. Anställda på ett äldreboende, som drevs av Carema, hade civilkuraget att slå larm om grova missförhållanden. Det dröjde inte länge förrän det kom larmrapporter från andra äldreboenden ägda av Carema. Jag var inte ensam om att bli både upprörd och gråtfärdig över den vanvård som rapporterades. Var det så här det moderna Sverige hade kommit att ta hand om sina äldre medmänniskor? Svaret var horribelt nog ja, i alla fall på äldreboenden ägda av Carema Care, som i sin tur ägdes av riskkapitalbolag.

Igår (11 okt) följde DN vad som hänt ett år efter skandalen. Om du inte har läst den artikeln, klicka Här  så slussas du vidare. Det visar sig att situationen inte alls har förbättrats, snarare tvärtom, enligt anställda på Linnegården och Kastanjen. På Linnégården, som fortfarande drivs av Carema, berättar en anställd att man trycker in outbildad personal, har mindre mat i kylarna och för falsk statistik om hur ofta de äldre deltagit i utomhusaktiviteter. Personalen har dessutom blivit räddare för att påtala brister. Det enda som, enligt källan, har ökat är den falskt positiva kommunikationen utåt.

Det är självklart viktigt och bra att det finns människor som vill och vågar investera kapital i affärsidéer och verksamheter. Riskkapitalister behövs med andra ord. Men ekvationen vård och riskkapitalägande verkar inte gå ihop. Jag har en nära vän som har god kunskap och inblick i riskkapitalbranschen. Enligt honom är man ute efter investeringar som ska generera vinster, och det ganska snabbt. Man vill nämligen så snart som möjligt  sälja verksamheten och ”casha hem”. Vårdsektorn är extra intressant för riskkapitalbolagen eftersom den har en given efterfrågan. Man behöver alltså inte skapa ett behov genom kostsamma reklamkampanjer, produktplaceringar e dyl. Vi människor blir helt enkelt sjuka och äldre och behöver vård och stöd.

Man behöver inte vara Einstein för att räkna ut att detta är en arena som prövar människors moraliska kompass. Och som lockar till sig skupelfria personer. Personer som utan att skämmas ett dyft drar in på blöjor, omvårdnad, mat m.m. på äldreboenden. Naturligtvis genomför de inte neddragningarna själva, utan delgerar bort dem till cheferna bakom skrivbord, medan de själva letar efter nya lönsamma investeringsprojekt och äter goda luncher.

Två av de omskrivna äldreboendena – Koppargården och Kastanjen – övertogs av kommunen efter avslöjandena. Och då trodde i alla fall jag att man skulle börja bedriva en äldrevård värd namnet. Men nej, så har det inte blivit på Kopparegården enligt artikeln i DN. Hur det kommer att bli på Kastanjen är ännu skrivet i stjärnorna eftersom kommunen nyligen tagit över den verksamheten. Men jag känner mig skeptisk. Om man inte har grejat att skapa en bra omvårdnad på skandalomsusade Kopparegården, varför skulle man göra det på Kastanjen?

Jag instämmer inte  i Mona Sahlins gamla uttalanden om att ”det är sexigt att betala skatt”. Men jag är av den absoluta åsikten att det är nödvändigt och viktigt att betala skatt. Ett obligat för att kunna skapa ett bra samhälle. Men skatten jag betalar ska banne mig användas till rätt saker, bland annat till en anständig äldrevård, inte ballonger på personalfester som Bindefeldt har arrangerat för statliga stiftelser eller till livslång inkomstgaranti till personer som suttit i riksdagen under sex år.

För att lite haltande travestera skalden Heidenstan:

Det är skam, det är fläck på Svenska banér att skatten den slösas på strunt.

 

Åsa-Mia Fellinger

fellinger@renewmag.se

 

 

2017-03-13T11:51:32+00:00