Jag tänker denna morgon på kroppar. Kvinnors kroppar och hur de ser ut i Sverige.
Jag kommer aldrig glömma första gången jag kom tillbaka till Tanzania efter att ha varit hemma i Sverige en sommarmånad. Jag hade ätit mycket mat, god mat, och till min stora frustration lagt på mig flera kilo av färskpotatis och mammas hemmabakade kakor. När jag kommer innanför dörren säger mina anställda: ”Oh mama, umekula! Unapendesa!” vilket betyder ungefär: Åh, du har gått upp i vikt! Du ser jättefin ut!”
Jag såg häpet på dem i flera sekunder innan jag brast ut i skratt.
Kroppsideal ser olika ut i olika länder. Här ska man vara pinnsmal. Fast ändå helst ha bröst, hur nu sjutton det ska gå till. Eller bröst kanske är ute?
Nåväl. Hade jag hittat en bild på en stor, vacker, afrikansk kvinna hade jag lagt in den. Det är inte för att vara politiskt korrekt som jag istället plockade in stenstatyn med de mulliga formerna. För herregud, vad känsligt det är det här med svarthet i Sverige! Stor, afrikansk kvinna = stereotypisk nidbild. För vem då, undrar jag lite försiktigt. Inte för de stora, afrikanska kvinnorna i Afrika i alla fall. Kanske de svenska?
Jag citerar Makode Linde som jag tycker brukar säga de mest intelligenta sakerna om det här:
“Den dag det finns ett spektrum av svarta avbildningar att välja mellan behöver inte svenska svartskallar känna sig felrepresenterade så fort någon de själva inte identifierar sig med dyker upp i mediebruset.” (Hittade inte länken till DN-inlägget! Sorry!)
Så.
Kram på er
Marika King