Kritik kan komma på alla sätt, men det är sällan det är så frispråkigt och otvetydigt som i form av bajs på tangentbordet. Det får ni väl ändå hålla med om? Verkligen tydligt. Glasklart, och fullständigt omöjligt att missförstå får man nog säga, i alla fall när kluttarna placeras på denna skribents tangentbord.
Men innan ni får alltför obehagliga bilder framför er, ska jag kanske tala om att det är Kalle, 3 år som har ”uttalat” sig. Innan han gjorde det, hade han dessutom hunnit med att dricka lite av min G&T så vi kan förstå att hans omdöme inte var det bästa. De där små kropparna tål ju inte så mycket… Så efter att ha gjort sin första insats som kritiker, ruskade han lite på sig, försökte tvinga åt sig ännu en droppe G&T men gav snart upp och flög hem igen. Ingen mer service till Kalle den kvällen. Ingen annan kväll heller.
I dagsläget är förstås frågan om vad Kalles kritik gäller… Har jag skrivit för dåligt, för mycket, eller (här skiner jag upp en aning) har jag skrivit för sällan?! I så fall är det ju bara att fortsätta.
Jag har mer att berätta nästa gång – baseball har upptagit allas våra sinnen de senaste veckorna. Dessutom har ett 30-årsjubileum firats, och om jag går bakåt en liten tid kan jag berätta om opera i Golden Gate Park, och om make up sessioner… Men det är midnatt och hög tid att lägga sig. Det är inte bara jag som behöver krypa till kojs, utan Kalle, kritikern, måste också sova. Han verkar inte alls trött, utan visslar och pratar för fullt samtidigt som han bollar med sin älsklingsboll. Det är verkligen en högljudd liten herre, men när jag täcker över buren med vårt tjocka skynke kommer han snabbt att inse att det är natt och somna. Undulater är lättlurade.
Det var allt för denna gång. Godnatt!
Lena Wallberg Samzelius