Jag är inte spelberoende, jag förebygger demens

Först var det Worfeud, sedan Rumble. Nu är det Quizkampen som är roligast.

En period var jag som besatt av dessa spel. I alla falla tyckte min man och mina barn det. Ofta fick jag höra: ”Måste du alltid hålla på med…?”  Först blev jag irriterad på kommentaren.  För vad var mitt spelande jämfört med deras FIFA12 -utövande? Eller Mincraft-trams? En fis i rymden. Jag är inte spelberoende. Jag förebygger bara framtida problem med demens. Det vet väl varenda kotte att intellektuell stimulans är bra för att förebygga demens-sjukdomar.

Men efter ett tag märkte jag att min roll som TVspel-gränsdragande förälder tappade kraft. ”Men vadå, mamma? Du spelar ju på kvällen” eller ännu värre: ”Varför får du spela när inte vi får?” Mitt huvudargument, att Wordfeud/Rumble/Quizkampen inte är som ett vanligt TV-spel, utan en allmänbildande och intellektuellt stimulerande syssla” funkade bara i början.  När min man, som inte alls förstår vitsen med vare sig korsord eller Alfapet (”Caveman”?), fräste: ”Hur kul är det för oss när du bara sitter och stirrar in i skärmen hela tiden” vann han på knock out. Han träffade rakt in i mitt ”de-behöver-mig-hjärta”.

Det var bara att lägga ifrån sig mobilen. Och börja spela på undanskymda platser, typ tvättstugan, toaletten och förrådet. Och innan jag släcker lampan på kvällen.

Och så går det att spela till och från jobbet förstås. Den annars så tråkiga tunnelbanefärden går som ett jehu. Till och med tråkiga stormöten kan muntras upp genom lite Quizkamp.

Det gäller bara att inte glömma volymen på.

 

 

2015-08-27T10:17:55+00:00