Jag har blivit förföljd i Marocko och ifrågasatt i Egypten – Johanna bloggar om demokrati

Vid ungefär den här tiden på året tänker jag alltid lite extra på demokrati och att det är ett privilegium att bo i Sverige.  Nej, det har inte så mycket och göra med Riksmötets öppnande eller ”nådiga luntan”. Utan ungefär precis den här tiden på året brukar jag alltid ha en hel dags undervisning om riksdag och regering.

Det låter hot…tänker du – kanske en smula ironiskt.  Men faktum är att  när jag varje höst sitter och tittar över powerpointen och anteckningarna från tidigare så är det något som griper tag. Kanske är det känslan av frihet eller kanske är det några vingslag av historien och ett gäng minnen från resor till mindre demokratiska stater som gör sig påminda.

Men visst, när jag säger till mina vuxna mediestudenter att nästa gång ska vi prata styre i Sverige så är det inte alltid klang och jubel. Politik kan kännas både trist och ”långt ifrån mig” som någon sa. Men när man börjar titta tillbaks på den demokratiska utvecklingen från Grekland till idag så är det en allt annat än dammig och tråkig historia.  Titta bara på Sofia Coppolas film om  Marie Antoinette  och franska revolutionen som ett av många exempel.

 

Jag var en ganska rastlös själ när jag var yngre och snurrade runt en del i världen under den tiden. Eller egentligen är jag nog rastlös  fortfarande men snurrandet har avtagit när prioriteringarna just nu är starkast här hemma. Men vid de här resorna har jag fått träffa en hel del människor för vilka demokrati inte varit en självklarhet. Som i Egypten där jag skulle hålla en kurs i radioproduktion och presenterade mig som journalist och fick ett:

– Sådana gillar vi inte. Som respons.

– Varför inte? Sa jag och tänkte för mig själv att det här kommer bli en mycket lång vecka.

– För de berättar inte som det är. Var svaret.

Men det var då, innan den arabiska våren, You Tube klipp över världen och demonstrationer vid Tahrir torget.

 

 

Eller som den där reportageresan till Marocko med en grupp glada studenter. Som efter en tur på den lokala marknaden första dagen med filmkameran i högsta hugg, kom gråtande hem och sa att folk spottade på dom. Där vi snart förstod att vi var under ständig bevakning och min kollega till slut hamnade tillsammans med en student i förhör hos polisen efter att ha tagit kort på fel byggnad. Vi kan fortfarande inte riktigt skämta om den händelsen…  Eller när jag satt där i ett nedsläckt rum med en dissident från Kina som varit med vid Himmelska fridens torg -89 och nu ville berätta vilket Kina som skulle ta över guldgåsen Hongkong -97. Hur allting var hemligt och att han absolut inte fick synas på bild med risk för sitt eget liv men ändå berättade sin historia och om längtan efter demokrati.

 

Allt det där tänker jag på när jag sitter och ska försöka förklara vårt eget system för en generation som vuxit upp med val till elevråd, Facebook, Twitter och så klart våra egna riksdagsval. Det vi tar för självklart är bara några timmars flygresa härifrån en utopi. Och jag tänker att det viktigaste är nog trots allt inte vilket utskott som gör vad, även om just finansutskottet är ett väldigt fint rum som vi besöker på eftermiddagen, att talmannen heter Per Westerberg eller att Filip och Fredrik en gång i tiden hade godisregn över ledamöterna i kammaren för att pigga upp.

Nej, jag tänker att det viktigaste nog trots allt är att det är vi som ska förvalta de vi fått i form av fri press och fria val. Att en blogg hos klass 2 A också är en form av demokrati och det enda som krävs av oss är att hålla oss lite alerta i huvudet, hänga med och tycka till i samhället vi själva skapat. Om så bara för att hedra alla de som sett till att vi har friheten att göra det.

Johanna Litsgård Lebourne   Twitter: @litsgaard  


 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

2017-03-13T11:51:32+00:00