Susanne Barklund om livet som skådespelare
Redan i sjuårsåldern visste hon vad hon ville bli. Det var en nydanande lärare som öppnade dörren till världen som hon älskar, men som också har sina baksidor – skådespeleriet. I höst är det La cage aux folles på Oscarsteatern i Stockholm som gäller. Renew Magazine har träffat skådespelerskan Susanne Barklund. (foto: © thron ullberg)
Om bara några dagar har La Cage aux folles premiär på Oscarsteatern i Stockholm. Susanne Barklund gör en av rollerna. Men innan vi kommer in på denna musikalkomedi och hennes roll backar vi bandet till tidpunkten då Susannes passion för skådespelaryrket väcktes. Det var i Uppsala i mitten på 1960-talet. Hon gick i lågstadiet och var, som hon själv beskriver det, en klassiskt blyg flicka. Som det öppnades en helt ny värld för.
- Vår lärare, Alfild Westerlund hette hon men kallades för Maria, var otroligt nydanande trots att hon var i pensionsåldern. Vi höll på med teater och dans varje vecka. Och vi gjorde olika föreställningar, som vi spelade på olika ställen, bland annat Bernadotte-hemmet. Det var fantastiskt för mig. En helt ny värld öppnades sig.
Men det inte bara teater och dans som denna lärare introducerade Hon skapade engagemang och medvetenhet hos sina elever genom att tala om miljön, vikten av att äta rätt och behovet av tolerans inför olikheter.
- Hon var långt före sin tid och inspirerade oss alla.
Även på högstadiet kunde Susanne odla sitt teaterintresse, men på gymnasiet tog det stopp. Hon blev skoltrött och hoppade av skolan. Ett ganska kontroversiellt beslut. Men Susanne struntade i det och började pendla till Stockholm för att gå teaterlinje på en folkhögskola.
- På den tiden fanns det inte gymnasielinjer med teaterinriktning som det gör nu. Men det där att hoppa av gymnasiet var kanske inte så smart, tyckte jag. Jag tog upp det med min gamla gymnasieklass när vi träffades för några år sedan. Till min stora förvåning sa en av killarna då, ’Men Susanne, vi tyckte att du var jättemodig. Du gjorde ju det som du innerst inne ville’
Det här leder oss in på ett viktigt drag i Susannes personlighet som bidragit till att hon har blivit skådespelerska – en obändig envishet. Utan denna hade hon förmodligen inte kommit dit hon ville. När hon sedan sökte in på scenskolan i Stockholm kom hon inte in. Hon klarade sig direkt till sista gallringssteget, men där tog det stopp. Varför?
- De tyckte jag var för ung helt enkelt.
Samma sak hände på Malmö scenskola, hon gick till sista steget i antagningen, men föll sedan bort. Men hon gav sig inte, utan sökte in på Göteborgs scenskola. Och blev antagen. Trots sin ålder.
Men tiden vid Göteborgs scenskola blev tuff.
- Jag var nog egentligen för ung när jag ser det i backspegeln. Jag kom från lilla Uppsala och in i denna krävande teatervärld. De konstnärliga utbildningarna är många gånger ganska omtumlande Det är så mycket fokus på dig personligen. Det var bra men också tufft, klassen och klimatet var väldigt tufft. Man jobbade utifrån principen, bryta isär för att sedan bygga upp. Det var mycket fysiska övningar och egenarbete. Vi skrev och framförde egna texter, som sedan dissekerades och bedömdes. Man tittade på hur rörelsen och tanke hörde ihop.
Men lika tuff som tiden var i Göteborg, lika underbar var tiden efteråt – på Malmö stadsteater, där Susanna fick fast anställning efter scenskolan.
- Det var frigörelsetiden för mig. Jag lärde känna en massa människor. Det var rock and roll, skrattar hon och fortsätter: Från att ha varit ganska tufft och nästan asketiskt i Göteborg, blev tiden vid Malmö stadsteater underbar. Jag levde verkligen teaterliv där. Det var fantastiskt att få den grunden, att se vad en institutionsteater är och jobba med en mängd spännande produktioner, stora som små, bland annat Maratondansen, som bygger på en film med Jane Fonda 30; Sy-ateljén, som är fin fransk-judisk pjäs, Söndagspromenaden av Lars Forsell och Tanzi, en musikal som utspelar sig på en engelsk pub.
Efter fyra år i Malmö kände Susanne att det var dags att röra på sig. Hon tog tjänstledigt och åkte till Stockholm för att söka jobb. Efter en turné med Riksteatern fick hon fick rollen som Mia i Goda grannar. En av de första Tv-såporna i Sverige. Och som gjorde succé. Susanne spelade Mia och Peter Dalle hennes elake make.
- Det här var enormt kul att få vara med i.
Susanne blev kvar i Stockholm. Hon sa upp sig från stadsteatern i Malmö och började frilansa. Något hon gör än i dag och hon har under åren som gått deltagit i en mängd Tv- och teaterproduktioner, (se rutan intill). Och så har hon gjort speakerjobb och dubbat tecknade filmer. De sistnämnda har inte varit okontroversiellt bland kollegorna.
- Speaker-jobb, och dubb-jobb skulle man inte göra, det ansågs inte fint nog. Och reklam, jag det var nästan värst av allt. Men, jag struntade i det och har gjort speaker och dubbjobb sedan början på 90-talet. Det har varit fantastisk bra för en frilansare. Jag tycker verkligen om att jobba med rösten och att gå in i en studio
Numera är attityden mot sådana jobb en helt annan, berättar Susanne
- Nu vill alla ha sådan jobb.
Det här leder oss in igen på andra saker som har förändrat i branschen sedan Susanne började. En del till det bättre, andra till det sämre. Ett exempel på försämring är arbetsmarknaden. I dagens Sverige är fast anställning som skådespelare nästan ett minne blott, åtminstone få förunnat. När Susanne jobbade vid Malmö stadsteater var ett fyrtiotal skådespelare anställda. Idag är det färre än tio. Istället är det frilans som gäller. Konkurrensen är stenhård och många går arbetslösa. För att få jobb krävs ett stort kontaktnät och mycket tur. Och så börjar det bli allt vanligare med att agenter. Och det är när vi kommer in på detta som jag ser möjligheten att ställa en fråga som jag grunnat på inför min träff med Susanne:
Som betraktare utifrån verkar det vara så himla tufft för kvinnliga skådespelare, i alla fall i USA, med tanke på den rådande utseende- och ungdomsfixeringen. När rynkorna börjar komma verkar de flesta, med några få undantag, inte längre vara intressanta att casta. Är det även så i Sverige?
Susanne nickar och ser för första gången under intervjun lite sorgsen ut.
- Om du tittar på TV-deckare till exempel. Iså ser du att flera äldre män, men högst en eller två kvinnor, och ofta är de betydligt yngre än gubbarna.
Men trots detta, vill Susanne framhålla yrkets alla fördelar. För de överväger menar hon:
- Det är ett sådant fantastiskt levande yrke. Det ser aldrig likadant ut, även om man ibland naturligtvis spelar samma föreställning om och om igen. Det är fullt av liv, utmaningar och adrenalinkickar. Man får träffa olika människor och det öppnas hela tiden nya värdar. Och så är det allmänbildande.
Jag kan ändå inte släppa det där med ungdomsfixeringen. Och frågar därför hur sjutton man tacklar det som kvinnlig aktris när rynkorna börja komma.
- Det handlar om värdighet och att ha integritet. Och att stå för den man är, inte minst det egna åldrandet. Jag läste en intervju med Gustav Hammarsten för en tid sedan. Han sade så många kloka saker, bland annat att om modet att visa den man är. Och jag håller med – det är verkligen viktigt. Det är helt okej att visa sin sårbarhet som skådespelare, att våga vara mänsklig.
Vilka tips vill du ge en ung kvinna som vill satsa på att blir skådespelare?
Se Susannes svar längst ner på sidan.
Susanne Barklund i ”Ruths bok” på Aliasteatern, 2010.
Foto Mikael Silkeberg.
Vilka är de roligaste jobben som du hittills har gjort?
- Det jag gör nu i La cage aux folles är oerhört kul. Men för att titta bakåt i tiden så var Lasse Åbergs film SOS en fantastisk upplevelse, Goda grannar likaså. Sjätte dagen, som kallas för Sveriges konstigaste Tv-serie var också spännande. Det var lite Twin peaks över den… Ruts bok, en sydamerikansk-judisk pjäs, var väldigt berörande för både oss som gjord den och för publiken.
Och vilken är den svåraste rollen då? Undrar jag. Susanne funderar en stund och säger:
- Svårt att säga. Det handlar mer om svåra sammanhang än svåra roller, tycker jag. Varje karaktär i sig är spännande att utforska. Det är som en resa in i en annan personlighet. Det är som ett forskningsprojekt.
_______________________________________________________
Om du vill veta vilka produktioner som Susanne har varit med i, klicka Här
________________________________________________________
Det sammanhang som Susanne befinner sig i nu på Oscarsteatern, beskriver hon som rena glädje-kicken:
- Det är ett fantastiskt gäng att jobba med. Alla är engagerade, från tekniker till dansare. Det är rörelse framåt, alla vill att detta ska bli superbra. Och så är det ett sådant privilegium att få arbeta med Peter Dalle igen, som regisserar det hela, koreografen Roine Söderlundh och kapellmästaren Jan Radesjö. Och så alla skådespelarna – Loa Falkman, Susanne Reuter, Sven Nordin, Ulf Eklund med flera. Alla är så generösa och ödmjuka. Det här är faktiskt första gången jag gör ett jobb på en privatteater.
Faksimil
La Cage aux folles är en flerfaldigt belönad musikalkomedi, som har gjort succé på både Broadway och West end. Och dessutom blivit film – Birdcage – med Robin Williams och Gene Hackman i huvudrollerna. Handlingen är följande: Albin, som på scen är stjärndivan Zaza och hans make Georges har tillsammans uppfostrat Georges son. Familjebanden sätts på prov när sonen introducerar sin nya fästmö och hennes sedesamma mor och ultrakonservativa politiker till far. Albin och George gör allt för att dölja sin läggning och extravaganta livsstil. Men eftersom Albin samtidigt är en ”drama queen” uppstår farsartade förvecklingar. Susanna Barklund spelar hustrun till den ultrakonservativa politikern. Vad tycker hon om den?
- Den är en fin liten roll som det går att mejsla fram en hel del ur. Hon och maken är katalysatorerna i pjäsen, som i grunden är en riktig kärlekshistoria. Det genomgående budskapet är att vi är som vi är. Det finns en filmatisering som heter Birdcage, där man har lagt till några scener till händelseförloppet. Peter Dalle har lagt till dessa scener i musikalen, vilket gör det hela mer trovärdigt.
Susanne Barklund i La Cage aux Folles
(pressbild)
Vad tycker du egentligen om personen du spelar, denna sedesamma och konservativa kvinna?
- Jag tycker att hon utvecklas, säger Susanne och skrattar varmt och hoppar därefter upp på cykeln som står parkerad utanför huset där vi har träffats. Det är dags för henne att prova scenkläder hos kostymören.
- Spännande, säger hon och cyklar iväg i Stockholmstrafiken.
Åsa-Mia Fellinger
Susanne Barklunds råd till dig som funderar på att bli skådespelare
- Rannsaka dig själv – är det verkligen detta du vill.
- Var beredd på att arbetsmarknaden är tuff.
- Skaffa dig en agent
- Skaffa dig en mentor,
- Se till att du har egna vänner utanför teatervärlden, vänner som du kan känna dig trygg med
- Håll dig i form, träna och ät bra.
- Häng inte på krogen varenda kväll
- Stimulera dig med andra intressen
Susanne Barklund i La Cage aux Folles vid Oscarsteatern
(Pressbild)
