Självcentrerade pratkvarnar på tjejmiddag

Häromdagen var jag på tjejmiddag. Med personer som jag träffat genom mina barn. Maten var god, vinet likaså och visst var det kul att vara där. Men också frustrerande. För med på denna middag var två kvinnor, som pratar och pratar. Och pratar. Mestadels om sig själva (=sina barn) i synnerhet den ena av dem. Och visst är det kul och intressant att höra hur de har det. Tro mig, jag vill faktiskt veta. Men jag vill också att det ska finnas en ömsesidighet i intresset. Att mitt liv (= mina barn) också kan visas en gnutta intresse.  Men icke sa Nicke – inte en enda gång ställde dessa kvinnor en fråga till oss övriga runt bordet, utan det var idel självfokusering.  Han si, hon så…”Och då sa jag att…..”

Om de trots allt  råkar ställa en fråga, så orkar de inte lyssna på svaret, utan hummar på tok för mycket så man blir stressad och vips så för de tillbaka samtalet till Gå, det vill säga sig själva.

Typ:

”Hur är det med Kalle rå?”   (Här drabbas man av en smärre chock – Wow en fråga om mitt lilla, futtiga, gråa liv)

”Jo, det är bra (hm), han har börjat i (hm) sjuan nu och (hm) trivs (hm) riktigt bra(hm)” (Shit nu är mina 15 seconds snart över)

”Ja Tilda hon trivs också bra, för i klassen så…..”

Men samtidigt som jag blir frustrerad, blir jag också fascinerad av dessa självcentrerade pratkvarnar. Hur blir man så? tänker jag. Och, hur tusan tänker de? Vad är det som gör att de tar för givet att vi andra vill lyssna, men att de själva aldrig behöver göra det?

 

Här kommer ett bra citat:

Estelle

2017-03-13T11:51:33+00:00