Här i Rom råder fortfarande högsommar och jag har precis packat upp resväskorna från en lång, skön semester. Och den har varit precis som semestrar ska vara. Stilla veckor i Sverige har avlösts av kaotiskt italienskt familjeliv vid havet. Hela tjocka släkten är med – eller som vi säger här – la famiglia. Alla pratar i munnen på varandra och lägger sig i precis allt. Har tonåringen kommit hem klockan fem på morgonen så kan han räkna med utskällning av farmor, farfar, pappa och mamma. Alla vet bäst och måste säga sitt och därmed basta.

Under parasollet på stranden umgås vi med andra föräldrar som vi känt i alla år och kommenterar barn som vuxit, äldre som gått bort, skönhetsoperationer, skilsmässor, inbrott och annat väsentligt som hänt sedan vi sågs sist. Vänskapen på stranden är behaglig och okomplicerad men trots att vi är så pass nära och till och med ser varandras navlar, hörs eller ses vi osannolikt under året. Skulle vi ens känna igen varandra om vi möttes i stan – fullt påklädda?

 

För italienarna är strandlivet heligt. Barn och gamla ordineras att vara på stranden tidig morgon och kväll för då är jodet som mest koncentrerat. Man är övertygad om att det är sunt och nyttigt att sola och bada – och vem håller inte med om det? Men vissa blir nervösa av för mycket jod och sover inte på nätterna, då anses det skadligt och vederbörande packar i hop och åker hem till stan. Stranden är allas och välkomnar kroppar av de mest varierande slag, yngre, äldre, smala, tjocka, tatuerade, trimmade, rörelsehindrade och när uppdateringarna från året som gått är avklarade återstår det outtömliga ämnet, nämligen italiens politik och landets ekonomiska kris. Och här räcker inte en hel semester!

 

Vad händer, vart är vi på väg? Obefintlig tillväxt, skyhöga skatter. Sparpaket. Räcker det överhuvudtaget, blir det någon förändring – eller är det bara ett spel för gallerierna (läs: bankerna)? Hur ska det gå för våra barn att växa upp här, finns det någon framtid för dom?

De dåliga exemplen är många och fyller tidningarnas förstasidor: höga statstjänstemän tjänar mer än Barak Obama och presidentpalatset Il Quirinale i Rom kostar mer i drift än Buckingham Palace. Pengar i den statliga administrationen försvinner spårlöst och ingen tycks veta vart eller hur mycket. Politikernas privilegier är tabu medans trängda småföretagare tvingas välja mellan att betala sina anställdas löner eller alla skatter, om man inte rentav tvingas stänga igen.

Har Mario Montis regering gjort allt den kunnat, hinner man med allt?

Italiens nästa val är beräknat till i vår och då får den tekniskt tillsatta regeringen lämna plats för en demokratiskt vald. Vad man ärver är ett land som fortfarande har långt kvar vad gäller tillväxt, byråkrati, jämlikhet, korruption, skattesmitning mm. Till det kommer den ekonomiska krisen. Ingen kommer att kunna lova guld och gröna skogar. Och vem ska hålla i rodret är frågan? Bortsett från komikern Beppe Grillo och hans reaktionsparti så ses inget nytt under solen från de etablerade partierna. Säkert kommer samma gamla ansikten att se på oss från reklampelarna med osannolika löften som ingen kommer att tro på. Många säger sig positiva till en fortsatt ledning av Mario Monti och han får ofta frågan om han kan tänka sig sitta kvar eller fortsätta under någon partiflagga. HIttills har han inte svarat.

För det kanske största problemet är att Italien de sista 30 åren har bränt ut sina möjligheter till en stark, kompetent och seriös politisk ledarklass med landet som främsta intresse. Under lång tid har kompetens och meriter fått stå i skuggan av nepotism och korruption. För att behålla makten har man valt att blunda för dittan och sett mellan fingrarna på dattan. Lovat det som inte kunde lovas i utbyte mot röster.

Också av den anledningen fick vi en teknisk regering. I väntan på en ny generation.

När vi slår i hop parasollet på stranden för sista gången i år så ligger en tuff men också spännande tid framför oss, Och om den kommer vi att berätta nästa sommar.

Christina Hallmert