Fina och fula frågor – en reflektion om presskonferensen med Martin Schibbye och Johan Persson

Så kom de då äntligen hem – Martin Schibbye och Johan Persson. Efter 438 dagar i fångenskap skulle de möta den samlade presskåren. Som inför alla stora journalisthändelser så mobiliserar redaktionerna, här skickas inte en stackars reporter utan ett helt team. Och inte vilka som helst, nej nu ska de mest rutinerade samlas längst fram för bäst positioner. Det här är inget praktikantgöra, inget konstigt med det – det här är en stor grej.

Rent dramaturgiskt så har historien om Schibbye och Persson alla element. Två av ”oss” har blivit tillfångatagna i ett land långt bort, under vidrig former och har sedan suttit inlåsta i en svinstia, för att använda Linnea Schibbyes ord. Bland karaktärerna finns en utrikesminister, en statsminister, diplomater på hög nivå, anhöriga och offer.  Den här historien har allt. Att de dessutom slagits för en större sak – pressfrihet, gör så klart inte historien sämre.  Och nu var det dags för klimax. Nu skulle vi få höra deras historia.

På en lunchrestaurang i centrala Stockholm med gratis wifi, love it, och en kaffe bänkade jag mig med datorn i högsta hugg och lurarna på. Tagen av stundens allvar. För min del finns identifikationen där rak som en motorväg. Min pappa har rest mycket till Etiopien i biståndssyfte, jag känner flera som bott där under lång tid och har själv varit på reportageresa i Afrika med vägspärrar och kalasjnikovs som självklara inslag.  Nej det kunde inte varit jag, jag hade aldrig vågat kliva över den där landsgränsen men ändå, förstår hur de tänkte.

Så börjar skådespelet.  Men en besvikelse. Jag citerar dagens ledare i DN. ”Fredagens presskonferens med Johan Persson och Martin Schibbye blev en manifestation för press- och yttrandefrihet. I all fall från podiets sida. Från resten av journalistkåren hördes däremot då och då tämligen oblyga försök att partipolitisera hela processen. Vissa verkade mer intresserade att peka finger än att få reda på vad som verkligen hänt.”

 Samma frågor ställdes med olika meningsbyggnader.

-Vad tycker ni om regeringens insatser?

– Svårt och säga, vi har inte läst en tidning på 438 dagar.

– Ja men vad tycker ni?

– Jo som jag sa…

Och så där höll det på. I en timme. Framför oss sitter två killar som i mer än ett år plockats ur sitt normala sammanhang och plötsligt befinner sig i en surrealistisk film med skenavrättningar, skottskador,  inlåsta under vidriga former  där de ”tvingat varandra att gå upp, hålla fast vid rutinerna och äta trots att man skiter vatten”.

Och där sitter kavajerna på första raden och ställer frågor om regeringens ansvar. Härlig krock. Förstå mig rätt, det är klart att frågorna ska ställas. Men inte bara de frågorna!

Vad hände med berätta hur ni stått ut? Hur håller man rutinerna? Vad hindrar en från att inte bryta ihop fullständigt? Beskriv en dag.  Ni ville skapa ett bibliotek i fängelset, vad hände med det? Vilka blev era vänner? Hur gick tankarna kring nådeprocessen?  Mjuka frågor som det kallas på redaktionerna.

Frågor som jag faktiskt tror tittarna, läsarna, lyssnarna undrar över. Det vill säga målgruppen.

Jag vet. Har suttit på några redaktioner genom åren och haft exakt den här diskussionen. Har ganska ofta samma diskussion med mina medieelever.

–       Varför ställde du inte den här frågan? Kan jag säga ibland.

–       Jag ville inte verka dum, blir ofta svaret.

 

Jag tror inte att det var det diket yttrandefriheten skulle hamna i, en kår där rädslan för att inte verka tillräckligt smart och välartikulerad är större än uppdraget.  Så häng av er kavajerna och slappna av. Det handlar inte om dig, utan den du har framför dig. Igår två killar som sluppit ut från helvetet.

Johanna Litsgård Lebourne 

Twitter: @litsgaard

Redaktör för Renew Magazine och journalistlärare

2017-03-13T11:51:34+00:00