”Jag undrar vilka tankar de tänkte och vilka böner de bad”

”My personal prayer for all of you is that in every succeeding year, you’re able to sing more than you weep.”

Joe Biden, minnesceremoni i Shanksville, Pennsylvania

Idag var det elfte årsdagen av 9/11. Det har gått elva år sedan planen flög in i World Trade Center-tornen, in i Pentagon, och kraschlandade i fältet utanför Shanksville, Pennsylvania.

Det här är vår tids Kennedymord och skotten i Dallas… vår tids månlandning och Palmemord… Precis som alla som var med då JFK blev skjuten vet var de befann sig då det hände, minns vi nu var vi var när vi fick reda på terrorattackerna i USA.
Vi bodde i Mariefred då, och telefonen ringde som besatt. Mamma var den första som ringde och hennes första ord var ’Var är Janne?’, ivrig att förvissa sig om att min svenskdanskamerikan inte satt på något flygplan i USA eller i ett möte i något av tornen i New York. Men vi hade tur, min familj och de flesta jag känner. Vi hade en enastående tur eftersom ingen av oss var nära inblandad. Janne hade ett par avlägsna bekanta som vi senare fick reda på hade dött i New York. Vår vän Ken, den tidige gayaktivisten, var vän med en av killarna på Flight 93, en av de som hade bestämt sig för att slåss emot kaparna. Tyvärr lyckades de inte. Kanske om de hade varit snabbare. Kanske om de hade haft turen på sin sida.

Vi satt uppe i köket och pratade på kvällen, Janne, Tom och jag, när Tom plötsligt pekade på den digitala klockan över spisen som just då visade 9:11 pm. Precis som om det var planerat tystnade vi och höll en privat tyst minut. Sedan, i en blandning av skämt och allvar, sjöng vi, lite osäkra på texten, och för min del utan att kunna hålla melodin, men vi försökte – väl medvetna om hur både högtidligt och löjligt det tedde sig. Tre personer i ett slitet kök på kvällen:

O say can you see,
by the dawn’s early light,
what so proudly we hailed
at the hm hm hm hm hm,
hmmhmmm…
…o’er the land of the free
and the home of the brave?

San Francisco Chronicle hade en artikel idag om en familj där mannen, Randy Scott, dog i ett av World Trade Center-tornen 9 september 2001. Familjen har hela tiden varit övertygade om att han dog i samma ögonblick som flygplanet kraschade in i tornet eftersom planet slet upp ett hål från 78:e till 84:e våningen där hans kontor låg. Det må ha varit en klen tröst i sorgen, att ha trott att han åtminstone unnades en snabb död, men de har nu tvingats inse att sanningen är hundrafalt värre.

Någon gång under den katastrofala dagen hittades en lapp nedanför tornet med en liten blodfläck och några få ord hastigt nerskrivna. Analyser av rättsmedicinska enheter visade att blodet kom från Randy Scott, och när hustrun Denise fick se lappen kände hon genast igen sin mans handstil. Det står bara några få ord – men de berättar en fasansfull sanning:

”84th floor
West Office
12 people trapped”

Orden han skrivit raserade den frid hustrun och de tre döttrarna lyckats uppnå under åren sen dess.
Den fruktansvärda sanningen stod omedelbart klar – Randy Scott och åtminstone 11 av hans kollegor överlevde kraschen. De satt instängda högt uppe i ett brinnande inferno med hoppet om att räddningen skulle komma bara någon fick veta att de fanns där.

__________________________________________

Vill du läsa artikeln i San Francisco Chronicle, klicka Här

__________________________________________

Jag undrar vilka tankar de tänkte och vilka böner de bad…  vad hoppades de på?  Vad skulle jag själv ha fantiserat om för räddning? Att vi skulle få höra tunga steg av brandmannakängor klampande mot rummet där vi väntade. Ljudet av yxor som högg genom väggen, skum som sprutades mot lågorna och en röst som förklarade: ”Så ja, vi har er nu! Kom med den här vägen – gå nerför trappan. Ni är snart ute.” Eller kanske en scen ur Skyskrapan brinner, där en jättelik vattentank skulle explodera på taket så att allt vatten forsar ner genom byggnaden och släcker alla eldarna. Eller skulle jag drömma om att hitta 12 fallskärmar i en skrubb? Ett kilometerlångt rep som kunde ta oss alla ner längs huskroppen till säkerheten på marken? Eller skulle paniken ta över helt – tankar på mina älskade göra mig så galen och desperat att hjärnan barmhärtigt slutade ta in verkligheten?

Vem vet vad en person hinner tänka och göra i en sån situation?

Det fanns ingen räddning, varken för dem eller för andra. Vi vet inte vad som hände till slut. Gav de upp och kastade sig ut genom något fönster, eller var de instängda utan fönster? Var de döda då tornet rasade ihop eller dog de på vägen ner?  Stackars, arma människor.

Tänk så fruktansvärt illa vi människor kan behandla varandra. Vad är vi för ett släkte egentligen, som gör varandra så mycket ont?!

 

För den som är nyfiken:

The Star-spangled Banner (USA’s nationalsång)

O say can you see,
by the dawn’s early light,
what so proudly we hailed
at the twilight’s last gleaming,
whose broad stripes and bright stars,
through the perilous fight,
o’er the ramparts we watched,
were so gallantly streaming?
And the rocket’s red glare,
the bombs bursting in air,
gave proof through the night
that our flag was still there.
O say does that star-spangled banner yet wave
o’er the land of the free
and the home of the brave?

 

O thus be it ever,
when freemen shall stand
between their loved homes
and the war’s desolation!
Blest with victory and peace,
may the heaven-rescued land
praise the Power that hath made
and preserved us a nation!
Then conquer we must,
when our cause it is just,
and this be our motto,
”In God we trust.”
And the star-spangled banner
in triumph shall wave
o’er the land of the free
and the home of the brave! 


Words: Frances Scott Key, 1814

 

Lena Wallberg Samzelius


2017-03-13T11:51:34+00:00