Inte hade jag väl trott att en invasion av ett annat land nånsin skulle få mig att le… Jag fnissade till och med högt i morse när jag läste om hur ett land invaderades av fallskärmshoppare. Det är klart, sånt är lättare att acceptera i det här fallet, när landet i fråga är en brutal diktatur med många brott mot mänskliga rättigheter på sitt samvete. Dessutom, för en ömhjärtad tant som jag, känns det skönt att veta att invasionsstyrkan består av uppstoppade teddybjörnar, var och en säkert förpackad och med egen fallskärm. Mindre risk att någon blir skadad, vare sig nallebjörnarna eller människorna på marken. Vid det här laget vet ni förstås vilken nyhet jag talar om, eller hur? Så här presenterades det i San Francisco Chronicle i morse (1 augusti):
“Teddy bear invasion: Belarus’ authoritarian President Alexander Lukashenko – nicknamed “Europe’s last dictator” – sacked two of the nation’s top defense officials Wednesday after two Swedish advertising agency employees piloted a light plane into the country’s heavily guarded airspace, dropping 879 teddy bears decked out in parachutes and slogans supporting human rights.”
(http://www.sfgate.com/world/article/News-of-the-Day-From-Across-the-Globe-3755899.php#ixzz22zD8JpWX)
På pappas födelsedag dessutom! Jag hade inte kunnat ordna det bättre själv – Grattis pappa! (Jag tar tacksamt emot tips på hur jag ska kunna få världsmakterna att fira min kära mamma i maj nästa år…)
Eftersom jag är nyfiken, kan jag inte lämna en sån här nyhet i fred… Vilken advertising agency? Med hjälp av min kära gamla arbetshäst, min urgamla desktop HP, hittar jag mycket av det jag vill veta. Visserligen hittar jag inga bilder på nallarna eller på deras fallskärmar. Jag vet inte ens vem som spakade planet över Vitrysslands luftrum (Daniel Craig i filmversionen?), men jag vet att invasionsstyrkan skickades ut av en svensk reklambyrå som tidigare gjort sig känd för att bränna upp pengar och göra reklam för icke-existerande sexskolor. (Aha! Inte bara ett tabu, utan två, och i samma mening dessutom. Pengar och sex – om man sen utbildar eller eldar upp det ena eller det andra spelar ingen roll. Intresset är väckt!)
Visst kommer ni ihåg byrån som på uppdrag av Feministiskt Initiativ i Almedalen för två år sedan kom på hur man ska få folk att uppmärksamma skillnaderna mellan mäns och kvinnors löner? Genom att slänga 100,000 kronor på grillen…! Jag kan inte låta bli att reagera, til och med nu, så många år senare. Till och med Ny Demokrati förstod att åtminstone stapla tomma ölbackar (eller?) på podiet, så själv hade jag hoppats att FI kunnat elda Monopol-pengar. Jag är själv fortfarande i chocktillstånd över att det kan behövas; inte är väl vi människor så dumma? Bestrider folk fortfarande det faktum att kvinnor och män tjänar olika mycket för samma sorts arbete? Eller kan nån tycka att det är rätt att kvinnor ska tjäna mindre än män för samma jobb? På min tid som universitetstuderande, tjänade en manlig gymnasieekonom i genomsnitt samma lön som en kvinnlig universitetsekonom… Med andra ord: för att tjäna lika mycket som män, behövde kvinnor samma utbildning som män PLUS studera FYRA ÅR PÅ UNIVERSITETET. Jag menar, kan det bli tydligare? Och kan någon verkligen ifrågasätta det? Däremot jag tror fortfarande att man kunnat elda upp lite papper eller monopolpengar, och kunnat använda de riktiga pengarna på bättre sätt. Vad tycker ni?
Och så var det det där med sexskolan… Den här gången hade reklambyrån fått ett uppdrag av ungdomsförbundet till Österrikes arbetsgivarorganisation (Österreichischer Wirtschaftsbunds Junge Industrie) som i stort sett verkar ha varit ute efter att väcka intresse (”Hallo! Hören Sie bitte auf!”). En av grundarna för reklambyrån förklarade att ”Folk ska tycka att det är roligt och kampanjer får inte oroa människor. Men så länge det är roligt och man efteråt avslöjar att det är en bluff så tycker jag att det är okej.”
Visst är det möjligt att några luftförsvarsöverstar med flera blev nervösa när de såg de anfallande nallebjörnarna, men nog måste jag tycka att även detta uppdrag föll inom gränsen att bara man efteråt avslöjar att det är en bluff..
Medan jag sitter här och funderar klickar mina synapser iväg på ett något oväntat sätt och plötsligt undrar jag vad byråns egen slogan kan vara? Inte för att jag känner till mer om denna byrå än dessa tre ’cases’, men det är bara att brainstorma med det man har. Så reklambyrån har hittat tre tillfällen att chockera; först genom att tänka ihop en sexskola och vara lite vidlyftig med sanningen och göra reklam för denna icke-existerande sexskola. Redan där har man lämnat de flesta av oss andra kippande efter andan lååångt, lååångt bakom… Sen eldar man pengar, och där hör jag fullt av kippande… och se eggar man upp en gäng nallebjörnar till att attackera ett annat land med information om medborgerliga rättigheter… Kan man annat än applådera?
Så slogans? Nån som har något bra förslag? Vi stöter oss med alla? Reklam utan gränser? Man kan ju återanvända lite andra slogans också, eller hur? För att kapitalisera lite på det där med ’sex’, kan man ju återanvända ’När du behöver lite extra spänning i tillvaron’, eller hur? Det skulle dessutom passa perfekt till alla våra tre ämnen: sex, pengar och invasion. Vi kan också fokusera på Nalle-fallskärmshopparna: Just Do It, men för att undvika stämningar är det bästa att göra om det till Just Throw It. Vi kan åteknyta till Almedalen, låta oss inspireras av den kaliforniska mjölkindustrin (Got Milk?) och slå till med Got Money? Eller varför inte gå ännu mer rakt på sak med: Burn Money!?) Själv skulle jag föredra återanvändning av en svensk gammak goding, särskilt med tanke på teddybjörnarna som dödsföraktande kastar sig ut över Vitryssland: När du får oväntat besök.
Lukasjenko/Wikipedia
Som ni ser missade San Francisco Chronicledenna världsnyhet med flera dagar. Det var inte förrän Europas siste diktator Lukasjenko i diktatorers sedvanliga tradition började kasta ut dem som han anser är skyldiga, som de fallskärmshoppande nallebjörnarna fick något större nyhetsutrymme här. Vad ska hända sen? Kanske får vi se diktaturers ständigt återkommande bokbål bytas ut till Nallebjörnsbrasor? I stället för att elda upp misshagliga böcker (de är kanske redan slut i Vitryssland?) kastar man i stället in fallskärmsförsedda kramdjur i eldarna. Eller ännu värre, Lukasjenkos polis kanske börjar tränga sig in i hus för att leta reda på undangömda nallebjörnar?
Fast det är klart – varför hålla det här internt, när man säkert kan få det att blomma ut i en stor internationell kris? Vad kan då nästa steg vara? Att Lukashenko klagar inför FN och kallar hem sina diplomater från Sverige??!
Rafflande, eller hur?
PS. Men hör ni, det talades om 1000 teddybjörnar, eller hur? Jag undrar vad som hände med resten?
____________________________________________________________________
10 augusti 2012
Jag skämtade! Oj,oj. När jag för någradagar sedan skrev om att låta ’de svenska nallebjörnarnas anfall’ utvecklas till en diplomatisk kris skojade jag bara, Herr Lukasjenko! Det var inget råd! Så döm om min förvåning när jag idag hittar nyheter online om att Vitryssland har kallat hem sina diplomater från Sverige.
Käre Aleksander (för nu när vi mer eller mindre är brevvänner, jag via min blogg och du via världsmedierna, kan jag väl använda ditt förnamn?), du reagerar alldeles för starkt! Om vår relation ska ha någon chans att fungera måste du förstå en oerhört viktig sak. Om jag hade några smarta råd skulle jag inte ge dem till dig. Punkt. Dessutom uppskattar jag inte att du läser över axeln på mig när jag skriver. Jag borde kanske dra igång en rättslig protest? Eller borde jag känna mig smickrad…? Men nej, absolut inte, jag tycker mest att det känns obehagligt att ha Vitrysslands ledning kikande över axeln på mig när jag skriver – särskilt när ni inte kan skilja på skämt och allvar.
PS. Borde vi känna oss säkrare av att EU nu ska gå samman på fredag för att diskutera den stora Nalle-krisen? Lugnade? Alla EU-ministrar samlade i ett rum; försänkta i djupa tankar, kloka frågor och svar… Lugn och samarbetsvilja präglar rummet. Alla länder kallar in sina klokaste, allra visaste representanter och man startar genom att forma en ring där man håller varandra i händerna och sjunger Kumbayah, eller varför inte ”Det lilla ljus jag har…”. Så länge Birgit Friggebo håller sig borta kanske vi slipper ”We shall overcome” i alla fall (nej, usch, vilket billigt påhopp av mig; den stackarn ville ju verkligen bara överleva det där fruktansvärda torgmötet i Rinkeby 1992, och här sitter jag och gör mig lustig över det. Glöm det.)
Hur som helst; se framför er hur ministrarna i EU håller handen och sjunger en upplyftande sång tillsammans. Visst är det en ganska rofylld, riktigt optimistisk bild? Den får oss att slappna av och tro på både framtiden och nutidens alla goda krafter. Visst kan vi lita på våra politiker. Till och med den stora nallebjörnskrisen kan lösas?! Eller är det lika bra att börja lobba FN på en gång? Försöka tvinga fram en FN-insats; förbereda FN-styrkorna på en gång, tycker du?
TILLÄGG:
Jag har klagat förut över alla vapen som flyter runt här i USA, över den farliga bristen på kontroll och den ännu farligare oförmågan att ta tag i saken. Och nu har det hänt igen; ännu en ung man har skjutit ihjäl andra människor. Hur kan hat få styra så?
Jag kan inte uttrycka mig bättre än ledaren i vår tidning:
”Amerikaner måste fråga sig själva: är det något i vår kultur som orsakar den isolering och det raseri som ligger bakom dessa massmord? Vapen kanske inte orsakar denna sjukdom, men de gör den definitivt mycket dödligare!”
Här kommer flera citat ur San Francisco Chronicle’s ledare från 7 augusti:
“As usual, the details are sad and sickening. Wade Michael Page showed up at a Sikh temple in Oak Creek, Wis., just as volunteers were gathering to cook lentils, yogurt and rice pudding for the faithful. He killed six men and women – ranging in age from 39 to 84 – injured three more, and shot a police officer who tried to aid one of the victims.
Now all we know about Page is his short and nasty biography – discharged from the Army for being drunk on duty and other misconduct; musician in a variety of white power bands – with names such as Definite Hate and End Apathy – and the trail of tears and terror he left behind. And once again, too many of our elected leaders take to the microphones for expressions of grief and compassion, but with too little resolve to confront the ready availability of weapons to the deranged that is the a common element in these massacres.
Far more inspiring is the response of the Sikh temple’s surviving members, who kept up their religious tradition of hospitality by offering food and water to the police and journalists who gathered to report on the shooting. The Sikh community in the United States is small but growing, prosperous and peaceful. Unfortunately there’s been a lengthy record of attacks against Sikhs since 9/11; that they have responded to this insensible hatred with calm, dignity and patriotism is one of America’s great unsung success stories.
Once again, Americans must ask themselves: Is there something about our culture that is causing the isolation and rage behind these mass killings? We do know this: Guns may not be the source of this sickness, but, once again, they have magnified its lethality.”
(Vill du läsa hela ledaren? Read more: http://www.sfgate.com/opinion/editorials/article/Wisconsin-Sikh-attack-s-hateful-origins-3767404.php#ixzz237MlWLZT)
LenaWallberg Samzelius