Estelle bloggar – ”Nu är jag fruktansvärt förbannad. Och upprörd”

12 augusti/ 

Har precis läst temaserien om värderingar i Renew Magazine. Intressant och tankeväckande, inte minst på det personlig planet. Om det är någon gång som man verkligen kommer i kontakt med sina egna värderingar, är det när man bli förälder.  Och andras värderingar. Helt plötsligt slår det en att man kanske inte har så mycket gemensamt med en del av de vänner som också har barn. Det blir plötsligt så tydligt att man inte delar värderingar om hur man: 1) uppfostrar barn, 2) förhåller sig till barn generellt, 3) ser på skolan, 4) ser på mat och förtäring av mat, 5) ser på idrottens värld och andra saker som jag inte kommer på i bloggandets stund. I mångt och mycket handlar det om hur föräldrarna ser på sig själva, tror jag.

Jag antar att jag inte är ensam om att ha upptäckt följande värderingar hos vänner, bekanta och föräldrar till mina barns klasskompisar:

– Att bli arg på mitt barn är farligt och skadligt. Därför kan jag aldrig säga ifrån och dra gränser när mitt barn agerar dumt utan jag måste alltid resonera lugnt och pedagogiskt, även om det i praktiken inte alls har någon effekt.

– Att låta barn satsa på en idrott är farligt och elitistiskt. Hualigen, de bränner ju ut sig! Och de bidrar till att andra barn gallras bort.

– Att låta barn delta i flera sportaktiviteter, typ 3-4 gånger i veckan är förfärligt. De bräääääääner ju ut sig!! Och barn måste  ju få vara barn. Som om idrotten vore helt renons på lek.

– Mitt eget barn gör aldrig fel, det är alltid de andra ungarna som beter sig illa. (Den här typen går inte att umgås med)

– De där med att lära barnen tacka, plocka upp efter sig, låta andra tala till punkt etc är oviktigt för mitt barn är ju så charmigt.

_____________________________________________________________________________________________

11 augusti

Nu är jag fruktansvärt förbannad. Och upprörd. I dagens DN skrivs att två syskon i förskoleåldern, som tvångsomhändertagits av  Estelles blogg i Renew MagazineUpplands Väsby kommun och sedan placerats i jourhem, har våldtagits. Av jourpappan! Mannen sitter häktad på sannolika grunder för att ha våldtagit barnen. Hur  är detta möjligt? Vad för research gör kommunerna av jourhemmen och fosterhemmen? Det är ju inte första gången det avslöjas att barn far oerhört illa i dessa miljöer. I dagens DN står följande:

”Samtidigt utreder kommunen om man ska skärpa kontrollen av jourfamiljer”.

Jamen Jeeesus!!! Är detta någonting som man behöver utreda? Det är väl bara att agera! Hur svårt kan det vara? Väldigt svårt, verkar det som för inkompetensen inom Socialtjänsten som ska hjälpa de mest behövande och sårbara. Inte nog med detta. Socialnämndens ordförande Maria Fälth (KD), som har den dåliga smaken att le på bilden som DN-fotografen tar, säger följande:

”Det är fruktansvärt tråkigt för de här barnen att komma ur askan i elden”

Jag skojar inte, hon säger ”fruktansvärt tråkigt”. Vilket märkligt ordval. Både opassande och oempatiskt. Hon kunde väl i alla fall ha klämt ur sig ett – fruktansvärt hemskt eller fullständigt katastrofalt eller horribelt eller oförlåtligt.

Upplands Väsby kommun tog förr själv hand om placeringar av omhändertagna barn. Under det senaste året har man använt sig av Jourhemspo0len och Familjehemspoolen. Enligt DN har Maria Fälth ännu inte beslutat om hururvida man ska fortsätta samarbetet. Kan det verkligen vara ett svårt beslut? Ett beslut som kräver eftertanke?

Och kan det verkligen vara så som en nära vän till mig påstår, att mer än hälften av dem som ställer upp som fosterföräldrar och jourhemsföräldrar är högst olämpliga? Antingen ställer de upp enbart för att dryga ut kassan eller så är de störda på ett sådant vis att de går ut över barnen. I värsta fall handlar det om kombinationen, menar hon.

Maria Fälth och alla ni andra som arbetar med placeringar av tvångsomhändertagna barn, det som drabbat dessa arma barn, och andra före dem,  är inte ‘fruktansvärt tråkigt’, det är så upprörande och ovärdigt ett civiliserat land som Sverige!

______________________________________________________________________________________________

10 augusti

Jaha, de var man tillbaka till Stockholm igen. Semestern lider mot sitt definitiva slut. På måndags är det office-day.Semestern har varit ovanligt lyckad. Trots att hela familjen har spelat en massa golf  tillsammans.  Till och med jag, trots att jag tycker att denna sport är ganska tramsig.  Och förresten, hur sjutton kan man kalla det för sport? Den ger ju varken flås eller muskler. Man spankulerar bara runt där på banan och drämmer till bollen med mer eller mindre jämna mellanrum.  Enda gången man svettas är när solen gassar. Och håll med om att det är anmärkningsvärt att av världens tio toppspelare är mer än hälften klart överviktiga. Jag minns Per-Ulrik Johansson kommentar i samband med en golftävling (Kan det ha varit den vid Bro Bålsta?):

”De flesta av spelarna är fruktansvärt otränade”

Ja, så sa han faktiskt. Remarkabelt, eller hur?

Tillbaka till familjens golf. Processen på banan såg oftast ut så här: Efter hål 1: fortfarande okej stämning trots att hälften av familjen inte lyckats ta några poäng. Hål 2: Minstingen hittar inte svingen, hackar sig fram på fairway. Börja gnälla. Hål 3: Minstingen gör ett dåligt utslag. Äldste sonen likaså. Nu gnäller även han, men accepterar att slå en provisorisk boll. Kräver dock att få slippa pliktslaget. Vi säger nej. Telningen måste ju lära sig att hålla sig till golfens regler. Gnället tilltar. Maken skäller på oss, menar att vi rör oss för långsamt. Efter en dålig putt på green är minstingen nära psykbryt. Äldste sonen råkar gå i maken puttlinje. Detta resuterar i en lång föreläsning om varför MAN INTE SKA GÅ I NÅGON PUTTLINJE!!

Hål 4: Minstingen plockar upp bollen efter ännu ett dåligt utslag. Gnäller och surar, säger att han aldrig mer tänker spela golf….med pappa. För pappa var ju dum vid tee, klagade över på att det tog för lång tid för honom att pegga upp. Dumma, dumma pappa.

Den äldste spricker plötsligt upp i ett leende. Har gjort ett fantastiskt inspel på green, det luktar birdie. Men missar sedan birdie-putten….liksom par-putten. Nu råder fullständig katastrofstämning- minstingen gnäller och drar benen efter sig. Äldste sonen kastar klubban.  Maken skriker att han ”aldrig mer tänker spela golf med oss”. Jag ber honom lugna ner sig och att inte skrika så. Misstag nummer 1. Han blänger på mig och tycker att jag motarbetar hans försök att få barnen att lära sig golf-vett. Jag protesterar. Misstag nummer 2. Gänget som står på en närliggande green kollar åt vårt håll.  Jag skäms som en hund och håller mig undan mannen som jag är gift med (hur kunde jag gifta mig med honom, förresten? Han är ju en bully) de kommande hålen. Och konstaterar faktum – det är dags att boka familjerådgivning. Maken till dysfunktionell familj ju inte!

Men så vid hål nummer 8 händer något. Minstingen har beslutat sig för att börja spela igen. Slår ett kalas-slag och lyckas prestera ett par och och räknar snabbt ut att han kommer att få hela 4 poäng. Även den äldste har ryckt upp sig, även om han fortfarande spelar betydligt sämre än vad han kan. Han känner förmodligen på sig att det är stor risk för att det inte blir någon mer golf idag.

Men naturligtvis fortsätter vi 9 hål till efter lunchen. Och fråga inte mig hur det gick till, men båda barnen lyckas prestera så bra att de  sänker sina handikapp. Maken har lugnat ner sig och berömmer oss när vi går av green vid hål 17. Och det är solklart att vi kommer att spela golf i morgon igen. Och att jag INTE kommer att ringa familjerådgivningen när vi kommer hem till Stockholm.

Estelle

 

2017-03-13T11:51:36+00:00