Trist feminism, svensk tandvård och Andy Murray

Estelle, 11 Juli 2012

Läste en artkel av Aase Berg i morse.   Estelle bloggar om AAse Bergs artikel i DN. Renew MagazineOm du följt min blogg, vet du att jag reagerat på hennes tidigare artiklar. Den här gången handlar det inte om pedofiler, utan teater. Aase Berg har i ett tidigare DN-inlägg skrivit om sitt motstånd mot teater och fått på pälsen av bland annat teaterkritikern Leif Zern. I sitt svar på Zerns kritik  skriver Aase Berg följande:

”Jag vet inget om Zerns eller Frängsmyrs privatliv, men om män i allmänhet vet jag att de procentuellt sett tar betydligt mindre ansvar för hem och barn och alltså har mer tid att förkovra sg. Lästid är alltså ett patriarkalt privilegium. Kan det verrkligen vara meningen att ett privilegium ska utgöra förutsättningen för att uttala sig i seriösa medier. Borde jag och alla andra morsor som inte orkar memorera sidan 855 hos Giorgo Agamben på kvällen när vi har sanerat köket från fiskpinnsslagg i stället för att hålla oss till reptilhjärnornas råmande köttkör i kommentarsfält och diskussionsforum på nätet? Eller hålla käften helt och hållet och enbart baka passiv-aggressiva cupcakes?”

Verkligen uppfriskande att Aase Berg vågar vädra ogillande av teater. På DN:s kultursidor dessutom. Heja Aase, säger jag. Jag själv tillhör gruppen som inte gillar teater. Tycker dialogerna och intrigerna oftast känns pretentiösa och orealistiska.  Samtidigt är jag naturligtvis för att teatern ska få finnas. Och naturligtvis förstår jag att teatern är viktig för kulturen. Mig passar den dock inte. Så därför spenderar jag inte längre några pengar på teaterbiljetter. Men gärna på annan kultur.

Men snälla, Aase Berg, varför hemfalla åt trist feministjargon? Varför i hela världen gör du det här med bildning till en jämställdhetsfråga år 2012. Jag vet inte hur gammal du är. Inte heller vet jag om Leif Zern är en mullig mansgris som låter sin fru plocka disk medan han själv memorerar sonetter. Det jag däremot vet är, att jag liksom mina väninnor, som alla närmar sig femtiostrecket, har precis lika mycket tid att läsa fack-och skönlitteratur som våra män.

Varför gör Aase Berg en Maria Sveland, som så fort någon uttrycker kritik eller ifrågasätter henne, tar fram den feministiska hagelbössan och skjuter snett?

___________________________________________

Om du vill läsa hela Aase Bergs debattartikel, klicka: Här

___________________________________________

8 juli

Tidernas idrottsman har gjort det igen. Kammat hem en Wimbledonseger och återtagit positionen som världsetta. Jag talar naturligtvis om Roger Federer. Vilken sanslöst imponerande idrottsman! Jag och familjen följde matchen hemma i vardagsrummet. Barnen höll på Murray, medan jag och maken höll på Federer. Men kanske inte lika konsekvent som tidigare. För Andy Murray har lyckats charma oss, även om det satt hårt inne. Hans uppträdande på banan är ju inte alltid de mest inspirerande, utan påminner mest om en gnällig tonårings.Hans suckar, grimaserande och uppgivna kroppsspråk hör liksom inte hemma i tennisens finrum. Men nu verkar faktiskt någonting ha hänt. Han surar inte alls lika mycket. Kanske beror det på hans nye coach, Ivan Lendl, som under sin karriär var rena rama stenansiktet på banan.

Den glädje som Andy Murray uppvisade efter sin semifinalseger mot David Ferrer fick tårarna att rinna längs mina kinder. Och när han i samband med en segerintervju för några månader sedan (jag minns inte vilken turnering det var, men han vann den i alla fall) svarade på frågan varför han är så allvarlig och tystlåten (undertexten var egentligen ”Varför är du så sur och butter?”) svarade:

”Jag är blyg” och rodnande, ja då intog han i alla fall mitt hjärta.

Så nu när min idol Roger Federer vann finalen i Wimbledon och därmed blev ännu mer  historisk, blev jag förvisso glad, men också lite ledsen. För Andy grät och visade än en gång sin trevliga sida när han talade till publiken efter matchen.  Under OS kommer jag, i rättvisans namn,  att  hålla på Andy Murray. Jag vill se honom stå högst på pallen under prisutdelningen. Federer kan få komma till final, men guldet – det ska Murray få. Because he’s worth it…this time.

7 juli

Har skaffat Canal Plus och kan därför äntligen börja titta på damtennis. Såg Wimbledonfinalen mellan Serena Williams och Agnieszka RadwanskaJösses en sådan bra tennis som spelades, inte minst av Serena Williams, som kammade hem sin femte Wimbledon-seger.

6 juli

Om ni undrar vart jag tog vägen, lyder mitt svar: tandläkaren och tandkirurgen. Har länge haft problem med mina tänder, trots att jag sköter dem minutiöst noggrant. Använder tandtråd, mellanrumsborste och sköljer med Listerine flour.  Varje dag. Och så går jag till tandhygienisten en gång i halvåret. Trots detta hopar sig problemen. Allt började när jag var gravid med mitt första barn.  Den ena onda tanden avlöste den andra. När barn två hade kommit intensifierades besvären.  Eftersom jag är sextiotalist med ärftligt betingat dåliga tänder, borrades det och fylldes hej vilt på med amalgam i mina tänder när jag var ung. På 70-talet var det nämligen praxis att vid minsta möjliga antydan till hål borra tänderna och sedan fylla dem med amalgam. Och det funkade väl bra då, men när jag närmade mig medelåldern bröt eländet ut. Det var dags för ideliga lagningar, rotfyllningar, amalgamsanering, lagningar och rotfyllningar igen. Och nu senast – två tandoperationer, där de kapade två infekterade tandrötter. Som grädde på moset infekterades operationsåren. Jag fick äta penicillin och tvingades genomlida en smärtsam sårspolning. Jag skrek hög trots bedövningen.

Nu verkar besvären vara över. För denna gång i alla fall. Jag inbillar mig inget annat. För jag har tvingats gilla läget – idka acceptans – inför faktumet att mina tänder är av usel kvalitet. En sak som jag däremot inte kan acceptera är kostnaden för att gå till tandläkaren i dagens Sverige. Alla mina turer fram och tillbaka de senaste åren har kostat mig och min familj 135 000 kronor. Jag skämtar inte – Etthundratrettiofemtusen kronor är precis vad det har kostat. Tack och lov har vi haft möjlighet att betala detta.

Men hur gör en familj med medelstor till låg inkomst? Tar lån, säljer fritidshuset eller bara härdar ut?  Hur kan det komma sig att man inom vanliga sjukvården får frikort redan efter några enstaka besök, medan man för tandvärk tvingas punga ut med många, många hundralappar? Varför anses det okej att gå ”gratis” till husläkaren med typ allergiska besvär, medan en mycket smärtsam vidsomstand renderar i en utgift på flera tusen? Tycker verkligen våra makthavare att tandhälsa ligger närmare skönhetsvård än hälsovård?

En väninna till mig var i Liverpool ganska nyligen. Där lär visst var och varannan invånare gå omkring med stora gluggar i munnen. Eftersom man inte har råd att laga sina tänder, drar man ut dem. Detta gäller naturligtvis inte de med pengar. De kan tillåta sig att le brett. Tänderna är med andra ord en tydlig klassfråga i England. Måtte inte Sverige vara på väg dit! Eller är vi kanske redan där?

 

 Pax vobiscum / Estelle
2017-03-13T11:51:40+00:00