Ja, det är bara att erkänna. Förhållandet mellan mig och min motorcykel är komplext! Hatkärlek vill jag kalla det. Men tänk er själva. Jag som inte fått skjuts på en flakmoppe ens före 35 års ålder tog körkort för tung motorcykel och svischar nu förbi Colosseum på min vita Yamaha-häst. Vem hade trott det? Men nöden har ingen lag, ska ni veta. Skulle jag bo i en italiensk storstad och hinna med många aktiviteter så var det bara att välja. Visst har jag bil, men var parkerar jag den? Nej, antingen tillbringar jag livet på bussen – eller så lär jag mig åka Mc. Jag valde det senaste. Vägen dit var inte helt rak, på den tiden bodde jag i Genua på italienska rivieran. Visserligen är staden bara landets sjätte största – men den fullständigt kryllar av tvåhjulingar. ALLA kör Vespa, ofta har man barn och hund ombord – och focaccia på pakethållaren! Där lärde jag mig till slut och där fick jag körkortet på andra försöket efter att ha kört på alla koner på min första uppkörning. Inspektören gjorde korstecknet när jag åkte därifrån. Nog om det nu tycker jag.
Jag bor i den romerska stadsdelen EUR som ligger längs vägen mellan havet och centrala Rom, 7 km från Colosseum. Min arbetsplats ligger däremot i historiska centrum och varje morgon kör jag och min motorcykel Via Cristoforo Colombo i nordlig riktning, en femfilig och starkt trafikerad artär. Man är inte ensam direkt. Ett tjugotal motorcyklar radar upp vid rödljusen. Blickar byts och man får klart för sig vem som ska få åka först. Först tunga scootrar, oftast medelålders män. Men också en och annan trendig affärsman i Armanikostym på skinande blank Vespa GT. Då och då en Ducati eller annan sportigare variant. Eller HD såklart! De har priority. Sist kommer mindre iögonfallande fordon som min. Och tjejer såklart. När det blir grönt hörs ett ylande vrål och alla drar i väg, bilarna lämnas långt bakom. Trimmade entusiaster som stajlar och stegrar tystas ner vid nästa rödljus. Vem tror du att du är? Sen händer samma sak där. Blick. En kort studie. Grönt! Vrål!
Att susa fram mellan antika Roms monument är fantastiskt! Att staden är så grön och full av gräsmattor och träd gör att kontakten med naturen är fullständig. Dofter från blomstrande häckar och buskar kontra bilarnas avgaser. Varma vindar och ypperligt tillfälle till solbränna på sommaren. Frihet! Jag har egentligen bara en regel som jag aldrig bryter emot (hm…?) och det är när det regnar, då får scootern stå. Roms kullerstenar, ”i sanpietrini” blir hala som tvålar och jag kan inte riskera en olycka. Tyvärr ser man olyckor titt som tätt och det är anledningen till att jag tar det väldigt lugnt och helst inte kör i områden jag inte känner väl. Hatkärlek, som sagt. Solidariteten mc-förare emellan är total, och nästan lite rörande. Man tar tveklöst en annan mc-åkares försvar gentemot galna bilister, om så tvåhjuligen zigzagat på ett hjul. Bilisten är en idiot såklart! Såg han inte mig?? Och ligger någon på marken så tutar förbipasserade scootrar solidariskt. ”Dai!” Upp igen!
Christina Hallmert