Bytte finnen mot fenan – familjen Levander provar dykning på Zanzibar

Janne sliter och jobbar och behöver semester. Märks bland annat på farten och volymen på hans swahili när han pratar med frånvarande kylrumsansvariga eller missförstådda kockar. Och på de allt mer målande beskrivningarna av de finska bastubaden med tillhörande rökta korvar.

Själva slappar vi och äter, läser, volleybollar, badar m m. Men Mats och jag jobbar lite också, faktiskt anstränger vi oss rejält för att få till en ny hemsida. Fotar, pillar med bilder, texter och design med stor hjälp från min bror, Per-Anders Jacobsson (som f ö kommer och hälsar på i början av augusti, roligt).

Men i går och i dag övergav vi den där bastufinnen och hans hotell och 5/6 av familjen Levander har  ägnat sig åt dykning (Sandra har föredragit att sova framför att gå upp i ottan).

Mats och jag är ju certifierade, erfarna dykare, typ. Vi tog dykarcertifikat här på Zanzibar redan innan sekelskiftet … 1994 när vi pluggade swahili här i två månader. PMU som betalade vår språkkurs vägrade envist betala dykkursen, trots att vi vidhöll att det handlade om en fördjupningskurs vi behövde. Sedan den sommaren har vi dykt exakt en (jag), respektive två gånger (Mats) åren 94-95.

Alltså, Yona, Ruben och Edina har gjort ”provdyk” och Mats och jag har fräschat upp en mycket, mycket rostig kunskap.

I går förmiddag var det teori + test och träning i en pool (på ett hotell 1,5 km norrut utmed vår strand). Dykning är ju lustfyllt, men just den här första genomgången som ju i grund och botten handlar om att lungorna kan sprängas, luften kan ta slut, giftiga bubblor kan bildas i blodet … kan ju va lite avskräckande, om man är lagd åt det nervösa hållet, vilket jag verkar va med tanke på att jag låg vaken halva natten och såg olika dödsbringande scenarior utspela sig.

Vi var alla genomfrusna efter pooltesten (andas, ta bort luftmunstycket och få din kompis extramunstycke, ta ur vatten ur cyklopet, få rätt flytkraft med hjälp av luft in eller ut ur västen). En lila Ruben sa med liten röst att han inte ville dyka dagen därpå. Varken Yona eller Edina var överentusiastiska heller, så det kändes lite tveksamt inför den stora dagen, då vi skulle dyka två dyk på riktigt.

Ruben innan han var djupfryst.

Uppstigning innan klockan 6. Kolmörkt ute. Kökspersonal hade informerats om vad vi skulle äta kl 6:15. Klockan fem över sex dök en personal upp. Varför visste vi att det skulle bli jäktigt? Självaste kocken kom aldrig, och servitören var ju förstås sen med allt, så han, Mats och jag sprang om varandra för att vi över huvud taget skulle få nåt att äta. Ett trist mönster att tidiga frukostar är svårt att få till.

Nåväl, den uppfriskande promenadenn utmed stranden när solen gick upp ur havet var fin. När vi sen satt i den stora träbåten (dhow) mulnade det till, blev kallt och vågorna var enorma. Ruben mådde riktigt illa och jag var rädd att han absolut inte ville genomföra något dyk.

När vi dessutom skulle ramla bakåt ur båten med den astunga utrustningen kändes det rätt nervöst för oss alla. Men det otroliga hände att vi alla kom i. Ingen sjönk som en sten, alla kom vi ner i lugn och samlad takt till sandbotten 5 meter ner och lyckades andas, tryckutjämna, inte få panik och gå upp igen. Jag är såååå imponerad av alla tre barnen som verkligen klarade detta. Edina och Ruben hade varsin dykare som tog väl hand om dem. Yona simmade med Mats och jag pardök med någon som dök för första gången. Den som verkade ha sämst koll på själva flytbalansen var jag. Principen är att tömma västen på all luft när man går ner, och sen simma i lagom höjd över korallerna. Låter lätt som en plätt, men verkligheten är att man först lägger sig på golvet, eller typ sandbotten, sen småpuffar in nån millimeter luft i västen. Inget händer. Sen lite till. Inget händer. Sen lite till och du förvandlas till en spärrballong. Panik. För går du upp för snabbt till ytan sprängs lungorna och alla andra små luftutrymmen i kroppen, vilket säkert känns obehagligt. Så då gäller det att få ur luften snabbt igen. Alltså for jag upp och ner som en yo-yo över botten, tills jag faktiskt hittade den där jämvikten (som hela tillvaron verkar ägna sig åt att hitta …).

Ruben.

Vi såg jättemycket vackra fiskar, och det var en fantastisk upplevelse, så tiden gick fort. Dryga 40 minuter var vi nere, fick komma upp och äta lite, få påfyllda tuber osv och gå ner igen. Denna gång var jag och Edina ”buddies” (dykpartner). Härligt, men kändes rätt nervöst att ha koll på henne där nere, 8-9 meter ner. Men hon blev ett med havet, antog skepnaden av en fisk (f ö en av de första meningarna på swahili hon lärt sig är: ”Mimi ni samaki!” (Jag är en fisk). Vid ett läge var hon fullständigt borta. Då hade hon fått för sig att bolla med mina luftbubblor, följt dem uppåt och hamnat uppe vid ytan! Kände mig ytterst oansvarig. Rubens dyklärare fick rycka in, lämna Ruben på botten och börja dra ner Edina. När jag väl kommit upp till henne och ytan förvandlades jag till en kork och höll på att inte komma ner igen.
Vid ett annat tillfälle såg jag plötsligt Edina leka flundra, vara ett med sandbotten. Studerandes sin djupmätare för att se hur långt ner hon kunde komma. Hon var sur när hennes luft först nådde 50 bar (då man bör gå upp) så att vi alla så småningom fick gå upp.

Edina.

När Yona var mindre sa han alltid att han skulle bli dykare. I dag fick han verkligen blodad tand för det hela (inte bokstavligen tack och lov – har inte lust med mer tandläkarutryckningar). Blev orolig för honom när han plötsligt simmade helt i motsatt riktning mot alla oss andra, trodde att han fått nån undervattensförvirring, men han var bara helt uppslukad av fiskarna (inte heller det bokstavligen tack och lov – någon skämtade häromdagen och sa att Yona måste passa sig för knölvalarna som nu och då simmar runt Mnemba där vi dök. Yona och valen är ju en otäck historia). Nu funderar han på om han ska ta ett riktigt dykarcertifikat i oktober när vi eventuellt kommer tillbaka till Zanzibar.

Yona.

Ruben blev en riktig solskenshistoria. Från att vara lila, genomfrusen, lite rädd och illamående, till att upptäcka att dykning är något fantastiskt – det var så roligt att se! Från första dyket då dykledaren höll i honom till andra dyket då han simmade runt själv. Han är värsta spanaren och lyckades se fiskar ingen annan såg och som dykledaren inte ens hittade i sin fiskbok. När vi åkte hemåt var det Ruben som vid två tillfällen upptäckte delfinerna som simmade utmed båten. Det blev en perfekt avslutning på vår dykupplevelse! Maria

Vi ser delfiner på vägen hem.

2017-03-13T11:51:39+00:00