”Bästa sättet att framstå som en looser i Stockholm är att bli kvar i stan under midsommar”

Det måste vara något fel på mig. Inte ett fel som innebär någon livsfara, men ändå. Mentalt är det förbannat jobbigt.  Jag hatar nämligen midsommar! Förstår ingenting av den hausse som omgärdar denna helg. Vari ligger det speciella som gör att folk frivilligt stressar som tusan för att hinna lämna stan innan den blir folktom? Vad är det för speciellt med sill och nubbe utomhus? Jag menar, antingen är det ju olidligt hett eller så blåser det kallt. Ja, ja – naturen är sagolikt vacker och ljuset likaså. Men detta sköna kan man ju avnjuta mycket bättre utan inramningen av en kollektiv midsommarpsykos. Men nej då, det är så långt från socialt accepterat man kan komma. Bästa sättet att framstå som en looser i Stockholm är att bli kvar i stan under midsommar och att inte hymla om det.

Hur många midsommarfester har jag inte tvingats genomlida för att inte hamna på shitlist hos min partner? Otaliga. De värsta har varit de som krävt övernattning. Inte nog med att man inte kan gå och lägga sig när man vill, rummet som man har blivit tilldelad är trångt, kvavt och myggigt. Och ligger dessutom alldeles för nära musikanläggningen, som efter 22-bläcket alltid tas i besittning av en överförfriskad man som tror att alla älskar Ramones. På högsta volym dessutom

För att inte tala om alla dessa fester där gästerna ska laga maten tillsammans. Och därefter, under lunchen, vråla ”August och Lotta” och ömsom ställa sig upp och och sätta sig ned.  På en ranglig pinnstol. Ett slags förtäckt teambuildning. Jag haaaatar det.

Allra helst skulle jag vilja stanna hemma, äta det som jag är sugen på, sitta på altanen med en god bok, lyssna till lugnet, blicka ut över ”en vänlig grönskas rika dräkt”, prata med mina nära och kära för att jag vill det, inte för att jag måste. Och sedan få sova i min egen säng. Och veta att jag kommer  att vakna upp till vetenskapen om att nu, nu är det vidriga över. Nu kan jag äntligen känna mig fri. Fri att njuta av sommaren. Utan snaps, påtvingad glädje, bilköer, icke-mättande sillunch och kläm-käcka snappsvisor och ”små grodorna”. Men si, det går inte. Iväg ska vi förstås. Orkar inte hamna på shit-list igen. Det är bara att bita ihop trots att jag innerst inne inget hellre  vill än att – våga vägra midsommar!

Estelle

 


2015-08-27T10:17:56+00:00