Jag hatar straffläggning

Tittade på Champions league-finalen igår kväll. Inledningsvis en ganska trist fotbollsmatch. Båda lagen var spända och nervösa och tagna av stunden. Inget konstigt med det. Att få spela final i CL är sannolikt det mest åtråvärda och häftiga en professionell

fotbollsspelare kan få uppleva. Att vinna CL är förstås ännu häftigare. I andra halvlek, igår kväll, lossande det för spelarna och dramatiken tog verkligen fart. Men, så hände det som jag själv har så svårt för – matchavgörande straffläggning. Lagsporten blir plötsligt en individuell gren där utgången hänger på enstaka individer, inte laget. Pressen på straffläggarna är enorm, gränsen mellan att bli hjälte och syndabock är tunn.  Den som missar den avgörande straffen kommer för evigt att bli förknippad med förlusten. Uh, jag ryser bara jag tänker på det. Arma människor! Igår kväll var det  Robben och Schweinstiegier som blev syndabockarna.

”Äsch, de är så rutinerade. Och så är det smällar de får ta. Jag menar, de kan ju skratta hela vägen till banken”, säger en kompis som tittar på matchen tillsammans med oss.

Kanske är det så, tänker jag, men klarar ändå inte av att se på. Jag lämnar tv-rummet och ropar gång på gång från köket:

”Hur går det…. Vad står det?”

När slutsignalen har gått, vill jag bara se segrarna, inte förlorarna, som sitter och kvider och lider på spelplanen.  Ändå zoomar kameramannen in dem gång på gång. Hur många dygn kommer det att ta innan Robben och Schweinstiegier slutat att lida?

Trots att jag kan mycket lite om fotboll, tycker jag att det är superkul att titta på turneringar som CL, EM och VM.  Varje tillställning är som ett grekiskt drama – fyllt av känslor, oväntade vändningar, intriger, strategier, hjältar, syndabockar, blod, svett och tårar. Att flera fotbollsspelare av idag dessutom har rockstjärnestatus gör inte dramatiken sämre. Men snälla – låt oss slippa straff-avgöranden. Varför kan de inte fortsätta matchen tills ett av lagen gör ett mål? Det  om något skulle ju visa vilket lag som är bäst,  konditionsmässigt, mentalt och strategiskt.

 * * *

17 maj

Ältar fortfarande lunchen med väninnan igår. Tänker på en sak som en person sa en gång till mig:

-Vissa väninnerelationer är som kärleksrelationer minus det sexuella förstås.  Man är allt för varandra under en tid – förtrolig, lojal och tillgänglig. Men så en dag försvinner allt. Men utan att man gör slut. Och det är det som gör det så svårt när man träffar varandra. Relationen är egentligen slut, men man agerar som om den inte vore det.

Jag vet inte om det stämmer i det här fallet. Jag vill bara bli av med ”baksmällan” från igår. Slippa älta. Jag hatar att älta. Det tar så mycket energi.

* * *

16 maj

Åt lunch med en väninna idag.  Såg jättemycket fram emot lunchen. Nu efteråt känner jag mig mest besviken. Varför då?  Hm, det är svårt att förklara, men jag ska försöka ändå. Inom mig – i min tankevärld – står hon och jag varandra nära. Men när vi träffas känns det inte så.  Jag kan inte riktigt slappna av och vara mig själv. Det kändes mest som att vi satt och intervjuade varandra om våra liv….eller? Nej, riktigt så var det inte heller. Hursomhelst, jag kände mig inte bekväm och var orolig för att det skulle bli tyst där vid lunchbordet. För att undvika tystnaden pladdrade jag på trots att jag egentligen inte hade lust med det. Så gör jag aldrig tillsammans med mina barn eller min man. Med dom kan jag vara tyst, glida iväg i egna tankar, utan att fundera på hur de ska reagera. Känner jag inte för att prata, så är jag tyst. Tystnaden känns aldrig jobbig, snarare vilsam.

Jag och den här väninnan pluggade ihop och umgicks mycket när vi var singlar, vi till och med bodde ihop under en tid. Alltsedan vi båda fick barn har umgänget glesats ur mer och mer. Hon bor fortfarande kvar inne i stan med sin familj, medan jag sedan åtta år bor ute i förorten. Ses vi för sällan?  Eller är det mitt eget familjeliv som har förändrat mig, gjort så att jag har fått upp ögonen för vad närhet faktiskt innebär, och hur det är att vara sig själv?

* * *

11 maj

Det fanns en tid då jag tyckte att det var kul att titta på tre kronor spela Hockey-VM. Jag minns fortfarande hur spännande finalen 1998 var. Tre kronor spelade mot Finland och vann.  Sicket glädjerus och en sådan stolhet jag kände över Foppa och grabbarna. Och många med mig. I kväll känns hockeyn pinsam. I vilken annan lagidrott skulle liknande våld accepteras? Ingen, är mitt svar.

Snacket om att slagsmålen tillhör hockeyn, att det är en del av det adrenalin-präglade spelet, är bara tröttsamt, ja faktiskt patetiskt. Inte sjutton slåss man inom handbollen, bandyn eller fotbollen. I alla fall inte mer än undantagsvis.

Jag vill se pucken spelas på isen, inte en massa knytnävar och blodvite.

För övrigt tycker jag att Peter Jidhes bäst-före-datum är passerat för länge sedan. Han är som en parodi på sig själv. Och att Wikegård får förekomma så mycket som bisittare är obegripligt. Tro mig – hans snack om kärring-spel etc rör mig inte i ryggen. (Jag  tror dessutom inte alls att han har en särskilt dålig kvinnosyn). Däremot är han kompensatoriska alfa-hanne approach till spelet allt annat än bra. Kan inte Börje Salming bjudas in? Eller Sudden? Eller Foppa…

* * *

10 maj

Babel var bra igår kväll, även om jag tycker att valet av intervjupersoner inte riktigt höll måttet. En kvinnlig kvinnlig idéhistoriker var med i studion och diskuterade temat – mor, morsa och mamma. Kvinnans akademiska och intellektuella haranger var bitvis  obegripliga. Jag hade svårt att somna efteråt, inte på grund av dem, utan en kommentar från litteraturkritikern, Ulrika Milles. Den kom när de diskuterade hur den kommande generationen kommer att skildra mamsen. Milles sa att dagens curlandet av barn, inte bara görs av omsorg, utan ett stort kontrollbehov hos föräldern. Och hon tror att mamma- skildringarna framöver kommer att präglas av detta.

Sablar, vad detta kickade igång  ångest hos mig. Min stora skräck är nämligen att mina barn kommer att minnas mig som en dålig mamma, en kontrollerande och överdrivet krävande mamma. Ja, i värsta falla inte tycka om mig och ta avstånd från mig. För visst är jag många gånger en dålig mamma? Jag blir  för arg, är för otålig, krävande och tjatig.

”Lägg av”, utbrister min man. ”Du är en fantastisk mamma.”

”Nej, det är jag inte. Jag kräver för mycket, jag tjatar för…

” Sluta. Våra barn lever i det vita ljuset”

”Hur vet du det? Jag kan hålla med om att de har bra kompisar, bra skola och så. Men hur är vi som föräldrar? Hur är egentligen jag?”

”Suck.”

Ja, sådär kan dialogen låta.

Jag tror verkligen att Ulrika Milles är något viktigt på spåret. Vi föräldrar har ett alldeles för stort kontrollbehov idag. Men ännu större är vår prestationsångest. I alla fall min. Jag hatar det hos mig själv. Varför kan jag inte vara avslappnad och lugn? Lita på att saker och ting löser sig.

Jag själv fick sköta mig själv när jag växte upp, mina föräldrar var nästan antitesen till kontrollerande. Finns det ett samband här?

9 maj

Sitter och väntar på att Babel ska börja på TV. Känner mig förväntansfull. Förra veckan program var mycket bra, nästa i Kobra-

klass. Till min stora förvåning, måste jag erkänna. Jag var nämligen övertygad om att det skulle tappa sin charm och spänst efter Daniel Sjölins exit.  Men jag hade fel – Jessika Gedin axlar programledarrollen med bravur. Hennes intervju med den sydafrikanska författaren, vars namn jag glömt, var lysande. Och samtalet om arbetarlitteratur med Åsa Linderborg, Jonas Sjöstedt och  David Lagercrantz kommer jag sent att glömma. Inte för diskussionens innehåll, utan för hur märkligt, och nästan komiskt, det var att höra David Lagercrantz prata klassamhälle och analysera en nyligen utkommen roman, som utspelar sig i en av Göteborgs ”sämre” förorter. Hans tjusiga kostym, den rosa näsduken i bröstfickan, sche-ljuden/överklass-stockholmskan och de självsäkra handgesterna tog udden av precis allt som han sa. Vad gör han där?  Inte kan väl han göra anspråk på att vara klassmedveten? tänkte jag högt där jag satt framför TV:n.

Men, jag kanske begick det klassiska felet att döma hunden efter pälsen.

Ops, nu måste jag sluta för nu börjar Babel. Spännande. Får återkomma om D Lagercrantz. Hans bok: Jag är Zlatan, var fantastisk att läsa. Jag hörde Zlatans röst när jag läste den.

2017-03-13T11:51:50+00:00