Anna bloggar om vardagsslit på zucchinifälten i Australien

”Vardag”

 

Det ar viktigt att bibehalla turistandet och pose-fotograferingarna aven om man ar fast i en av Australiens mindre roliga stader och jobbar fem dagar i veckan. Har ovan gick vi pa promenad i det vackra hamnomradet och gick inom ett zoo med fem djur. Vi snackade lite med en papegoja, matade ett far och gick. For ovrigt sa fortsatter vi glatt att plocka zucchinis med start klockan fem pa morgonen. Vi jobbar lite till och fran men nu narmar vi nog oss nya nivaer av slit med tanke pa att vi snart kommer plocka fem-sex timmar per dag SJU DAGAR I VECKAN. Jajeman, Bali jag hoppas du ar sa vart det. Men om man tanker pa det kan man knappt saga att man har varit backpacker i Australien utan nagra veckor av obligatorisk fruktplockning, iallafall om man stannar i over tre manader. Sa nu tankte jag hamta pappret for att fa tillstand om att soka ett andra ars jobb-visa har. For att fa ett andra ars jobb visa maste mn ha jobbat minst tre manader (88 dagar) pa en fruktfarm, fiske eller liknande. Om jag efter host kommer tillbaka kan jag ju alltid skrapa ihop mina aterstaende dagar (over 60 stycken) och kanske komma tillbaka till detta fina, dyra land. Vi far se, om inte annat sa kan jag roa mig med att rakna dagarna och se hur mycket vi lyckas jobba pa fem-sex veckor.

 

I ovrigt sa gar det lite battre for oss att plocka per hink, vi gor i genomsnitt runt 30 stycken per dag. Ja, sen finns det sjalvklart idioter som branner sonder sig och ar uppe och skrapar pa runt 90 stycken per dag men sadana orkar man inte ens prata med. Vi har hittat ett stadigt gang har som vi kallar svenska maffian sa vi kan sarskilja oss fran alla fransman och irlandare pa vart hostel. I det ingar forutom jag och Josse en ljuvlig skaning vid nmn Sabine som forsoker jobba sa mycket hon kan (men aldrig far) for att fa stanna langre i Australien och umgas mer med sin indiska pojkvan som jobbar som bankman i Sydney. Vidare har vi de tva goteborgarna (se o-bor fran gotets skargard) Jesper och Josef som underhaller oss med sin markliga dialekt varje dag. Jag och Josse power-walker en timme varje dag och ibland hanger hela svenska maffian med och vandrar pa led i sina smutsiga skor och sjalvlysande jobbtrojor. Sabine har tyvarr lite otur med jobbet, hon star langst ner pa listan sa varje gang de skar ner pa nagon person for dagen sa ryker hon fran den jobbdagen, vilket gor att hon inte har jobbat mer an tre dagar pa tva veckor och har lite stressigt for att hinna fa ihop sina 88 dagar innan hennes forsta ars visum gar ut. Forstaeligt skriker hon ibland ut sin frustration pa ringande skanska:

”Varfor ska den javla tonten fa jobba nar jag behover ett jobb? han star anda bara och gnaller och sen koper han knark om alla andra har och super sonder sin tjocka skalle och jag vill jobba for att jag ska vara med min pojkvan! Ar det okej? Det ar det fan inte!” osv osv

Till hennes forsvar sa roker storre delen av hostelet gras (se fransmannen) varje kvall aven om ”knark!” kanske var lite starkt men det hor inte till saken. Vi haller alltsa tummarna nu for att Sabine far jobba imorgon sa hon inte flyttar for da forlorar vi en av de roligaste manniskorna jag har traffat pa hela resan.

 

 

”Fest”

Nu ska jag inte pasta att jag jobbar ihjal mig och att det ar anledningen till att jag inte har skrivit pa ett tag men trots ganska handelselosa dagar rinner tiden ivag ganska snabbt har. Vi har kommit upp till cirka 70 personer som bor och jobbar pa vart sunkiga hostel. Och jag ska ga in lite pa sunkigheten har. Alla hostel i Bundaberg ser ut som detta eller iallfall liknande. Detta ar en av anlendingarna till att vissa valkomnar en med frasen ”valkommen till helvetet” nar man kommer hit. Det ar inte sa illa men sunkigt det ar det. Helgerna nar smutsigheterna nya nivaer eftersom var stackars utslitna staderska ar borta fran fredag till mandag. Men eftersom koket inte innehaller nagonting sa ar det helt okej. (Jag har alltsa fatt kopa tallrikar, stekspade mm av mina kara backpacker-pengar, vart nagon?). Trots allt borjar vi kanna osssom hemma och igar hade halva hostlet forfest innan vi begav oss ut for att se vad Bundabergs nattliv hade att erbjuda.  Vi blev glatt overraskade, dansade hela natten, at den obligatoriska McDonalds-maten (inte jag, jag star fast vid att Mcdonalds overlag ar ackligt) och somnade gott runt fem i morse. Saledes ligger hela hostelt helt dackat idag och vi ska upp klockan fem imorgon efter en ledig dag.

 

”Back to basic”

Innan vi akte fran Cairns gick jag en dag hem fran vart internetcafe och skulle ga den ganska trafikerade gatan som leder till vart hostel. Langs vagen ser jag hur en flicka, runt 18 ar, ligger utslagen pa trottoaren. Hon har inga skor och verkar inte andas ordentligt. For tillfallet befinner sig ingen mer an jag pa gatan men det har defenitivt gatt forbi mycket folk har under dagen. Vem vet hur lange flickan har legat dar. Hon ar aborgin. Jag bojer mig ner och skakar henne och fragar hogt ifall hon hor mig. Nar jag inte far nagon reaktion forsoker jag putta pa henne och lagga henne pa sidan. Jag drar upp telefonen och ringer larmnumret och samtidigt gar en man forbi. Han stannar till och tittar pa mina desperata forsok att fa kontakt med nagon som kan hjalpa mig. Han suckar beklagligt, sager att det ar en vanlig syn men tycker det ar bra att jag ringer ambulansen. Han lagger inte sa stor vikt vid flickan. Snart kommer det fram tva vaktare och efter ett tag tar de over telefonen och pratar med ambulansen. De diskuterar lugnt och sager till mannen att henne har de redan plockat in en gang idag. De kanske ansag att hon var i stand att klara sig sjalv. Iallafall, snart borjar vi bli en liten skara runt flickan nar en kvinna kommer fram och sager att hon ar sjukskoterska och fragar ifall hon ska ta sig en titt. Hon petar hardhant runt pa flickans kropp och skriker at henne att vakna. Hon drar med fingrarna utmed flickans nakna fotter som har spar av manga ars barfotagaende pa harda gator. Nar hon inte reagerar tittar hon upp pa mig och med ett litet skratt sager hon att hon sjalv skulle minsann borjat skratta ifall nagon gjorde sahar med hennes fotter. Nar den lilla ”undersokningen” ar klar tar den hjalpsamma vaktaren fram lite handsprit. Sjukskoterskan tar en rejal klick och gnuggar handerna noga, som att forsoka fa bort nagon osynlig smuts som skulle ha overforts fran flickans kropp till henne sjalv. Nar ambulansen kommer tackar vaktaren mig for min lilla hjalp och skickar bryskt ivag mig. Jag vandrar langsamt hem, chockad och lite acklad. Hon var bara 18 ar tanker jag. Men jag kanske ar naiv. 

 

Tillbaka till förstasidan.

Läs mer mer från Annas blogg. 

Här kan du följa:

Emma som bloggar från Malmö.

Redaktionens blogg från New York

Lisa Clefbergs blogg från Chile

Marion Kullbergs blogg från San Francisco

Andra resetips.

2017-03-13T11:51:52+00:00