Vad har Linda Haglund, SATS, Angelina Jolie och Stockholms innerstad gemensamt?

Svar:min blogg

Tittade med familjen på Mästarnas mästare på SVT. Jag gillar verkligen det programmet och hoppas att de inte ändrar ursprungsformatet för mycket. Införandet av två grupper som man gjort denna säsong, känner jag mig lite skeptisk inför. Jag vill inte  tapaus från deltagarna, utan följa dem så länge som de håller sig kvar i tävlingen. Hursomhelst. I kvällen program var Linda Haglund ganska mycket i fokus. Vi skrattade så vi skrek när hon irrade runt i vattnet med ögonbindeln. Hörde hon inte Håkan Loobs instruktioner eller var de kanske så usla att de var dom som gjorde att hon irrade runt?  Min man tror att hon blev förbannad på Loob och därför utmanade honom i nattduellen. Det kanske stämmer. Det var i alla falla  supertrist att han förlorade och åkte ur tävlingen. Jag ville lära känna honom mer. Och så vill jag se honom i fler tävlingar. Linda Haglund är tråkig i rutan.

Samtidigt är jag glad för att Linda Haglund är med för annars hade jag aldrig fått veta mer om den dopingskandal som associeras med henne. För mig var hon en i raden av fuskande idrottare. Nu är jag inte alls lika säker, snarare tvärtom. Jag köper hennes version av det som hände. Och jag har fått upp ögonen för hur duktig hon verkligen var som sprinter. Och det känns bra. Men samtidigt omskakande – för hur många människor dömer jag ut bara på basis av hörsägen. På tok för många, antar jag. Läskigt.

21 april

Ett av mina helgnöjen är att läsa DI WEEK END, som maken tar med sig hem från kontoret. Blandningen av djuplodande reportage, notiser och personporträtt är verkligen underhållande. Och bra. Och så är det kul att titta på annonserna. Ibland nästan lite skrattretande för det är så uppenbart vilka som utgör målgruppen-  välavlönade män med behov av statusmarkeringar. Det annonseras det om kniv-set för ”Mästerkockar”, segarkläder, fina viner, exklusiva bilmärken och schweiziska armbandsur. Ett varumärke som satsar mycket på sina annonser är Louis Vuitton. Och de brukar lyckas bra.  Men den annons som finns i DI WEEK END gör mig bara irriterad.

Jag är nämligen så utled på all denna beundran av och fixering vid Angelina Jolie. Jag struntar högaktningsfullt i hennes relation med Brad Pitt, alla hennes barnadoptioner och allt snack om hennes skönhet och sexighet.  För mig är hon inget annat än en överskattad och självupptagen Hollywood-aktris. Jag minns så väl när hon var gäst hos Oprah. Hon var nygift med regissören och skådisen Billy Bob Thornton och berättade – med plutande läppar förstås- om sin gränslösa kärlek till honom. Så pass gränslös och evig att hon bar hans blod i en liten ampull i guld om halsen. Så gränslös och evig visade sig dock denna kärlek inte vara eftersom hon dumpade honom några månader senare.  Vilken man som hon sedan satte huggtänderna i, har jag ingen aning om.  I couldn’t care less. Men jag befarar att  inom kort så kommer ganska många kvinnor i Stockholm att få en Louis Vuitton- väska i present av sin DI-läsande och välavlönade man. Som i det tysta är svartsjuk på Brad Pitt.

 

20 april 

Idag laddade jag upp inför med fredagsmyset med familjen genom lite egentid inne i stan, närmare bestämt på titta- på-kläder-runda i kvarteren runt Gallerian, NK, Norrmalmstorg och Stureplan. Det var ett tag sedan jag var där, faktiskt nästan ett år sedan när jag tänker efter. Hur sjutton kunde det bli så? Jag som mer eller mindre levde i innerstan …ja just det, ganska länge sen, typ 15 år sedan. Hursomhelst, efter en timme i dessa kvarter blir det så tydligt för mig varför jag älskar Stockholms innerstad, trots det eviga köandet, de höga priserna och stressen. Svaret heter känslan av att befinna sig i ett fönster mot övriga världens metropoler. Jag pratar London, Paris, New York och Rom.

Den tristess och förutsägbarhet som präglar förortens affärsgallerior finns inte i dessa kvarter. Här andas gatu-livet det internationella, det variationsrika och det bitvis flärdfulla. Inte bara butiksmässigt, utan bland människorna som rör sig här. Förutom svenska hörs engelska, ryska, franska. Välpolerad skor syns liksom slitna skor, gympaskor och Manolo Blahnik-klackar. Tjusiga kvinnor i dräkt sveper förbi liksom kvinnor i sportkläder, tanter i hatt och helt vanliga kvinnor (vad det nu är?). Man ser män i välskräddade affärs-outfits, jeans och skinnjacka och män i vanliga chinos. Backslick, hipsterfrisyrer eller  inga frisyrer alls.  Osminkade och ”naturliga” ansikten och ansikten präglade av både Botox och Restylane.  Alla varianter finns där på trottoarerna i innerstan and i love it. Men att bo i innerstan, det vill jag inte. Jag nöjer mig med att då och då besöka fönstret mot Europa och den övriga världen.

19 april

Dagen passerade obemärkt förbi. Hände inget speciellt, allt gick på rutin och följde sina arbetade mönster. Jag förmodar att det var en sådan där dag som någon klok person har fångat i följande rader:

Alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet. 

Det fanns en period när jag tyckte att vardagen var ganska trist. Och visst kan den fortfarande vara så ibland, men för det mesta gillar jag den. Den funkar som en viktig motpol till helgernas ganska höga tempo med skjutsa-hämta-skjutsa-hämta-barn, fixa både lunch och middag, tvätta-plocka-planera och bjuda-på- middag eller bli-bortbjuden. Och återta sexlivet med maken, utan att kidsen märker det eller kommer in i sovrummet.  När måndagen kommer infaller ett slags lugn i familjelivet.  Så jag säger – tacka veta jag fest, men rutinen är ändå bäst. 

 18 april

För ungefär sex år sedan lovade jag mig själv att aldrig mera träning på SATS. Anledningen var att jag var så irriterad och utled på det hetsiga tempot, den tinnitushöga volymen på Pumppassenoch den eviga osäkerheten om man skulle få plats på ett pass eller inte. Joggingspåret, tennishallen och yogacentret i förorten tar istället hand om mitt motionerande.  Men för några timmar sedan lekte jag faktiskt med tanken om att skaffa ett träningskort på SATS igen.  Deras nyöppnade och mycket spektakulära lokal i spårvagnshallarna på Birger Jarlsgatan, nästan knockade mig när jag kom dit för att äta lunch. Den hälsosamma maten toppades av en fantastisk citron-och apelsinjuice, som personalen bjöd på. Medan jag drack den gick tankarna igång, jag såg mig själv som kund på detta ställe.  Men så inträffade något som drog mig tillbaka till verkligheten igen. Ett gruppträningspass drog igång, någonstans i lokalen. Musiken och tränarens instruktioner vrålade ut över allt och alla. Inte minst mig själv. New York-feelingen liksom lusten till SATS försvann i ett nafs. Jag avslutade lunchen och flydde ut på gatan.

Tacka vet jag lugna yogapass och ljudet av svischande tennisslag och mitt eget flämtande under jogging-rundorna i förorten.

 

Estelle, Renew Magazine.

 

2017-03-13T11:51:52+00:00