Renew Magazine recenserar ”Hungerspelen”

Nej, jag har inte läst triologin om ”Hungerspelen” så det var med ett ganska blankt sinne som jag bänkade mig för att titta på den omskrivna filmen ”The Hunger Games”.

Vi befinner oss i framtiden, närmare bestämt  74 år efter upproren i  landet Panems distrikt där den iskalla regimen har kommit på ett brutalt sätt att hålla invånarna i schack. Och det är där filmen tar sin början.  En pojke och en flicka från de tolv distrikten ska offras i ett tv-sänt gladiatorspel där deltagarna efter att ha stajlats och ansats  till slut släpps ut på ett gigantiskt område, där de  måste ha ihjäl varandra – bara en av de 24 får återvända hem.

Måste erkänna att det var något som triggade igång när jag läste om intrigen. Blandningen av den brutala idén att låta barn slåss mot varandra, och det politiskt inkorrekta att det dessutom tv-sänds som underhållning, skapade onekligen ett intresse. Mest för att jag var nyfiken på hur Hollywoodmaskinen skulle få till det här utan att kliva över för många gränser. Hur kommer man undan med minst 20 barnmord utan att det bara blir en soppa av obehagliga scener och fadd smak i munnen?

Till saken hör att jag är en klassisk bakom-kudden-tittare. Så fort det blir lite för läskigt hamnar jag där bakom och plågar de andra i soffan med ”vad händer nu?”. Så egentligen var det här inte alls min kopp te. Men intrigen, som sagt, och dramaturgin, bildberättandet, karaktärsbyggandet. Hur skulle de göra?

Nyfikenheten tog över.

 

 

Så är ”Hungerspelen” så läskig som den verkar på papper?

Nej, egentligen inte. Det som i ärlighetens namn borde vara fyllt av dödsångest och plågade föräldrar, utvecklas stundtals till ett scoutläger i skogen. Ångesten som känns tydlig vid lottdragningen i distrikt 12 när lillasyster blir plockad, men där storasyster kliver fram som ersättare,  känns verklig. Lillsyrran hade förmodligen inte klarat en kvart på ”scoutlägret” men i storasyster har vi vår hjältinna. Visserligen ganska butter, men vem kan klandra henne?

Men den ångesten försvinner någonstans på vägen. Det tränas och laddas i en storslagen miljö,  just miljöerna är faktiskt en av filmens stora behållningar. Klivet från det gråa trista kolgruvedistriktet och sedan snabbtåget rakt in i en miljö där människorna ser ut som seriefigurer där allt förstorats, är spännande. Samma sak när de känslokalla TV-medarbetarna skapar problem för de stackars tävlande, som om de inte hade nog tufft där ute i skogen,  i form av naturkatastrofer och andra obekväma inslag.

Egentligen är det bara lilla Rue som står och trycker bakom ett träd och smart nog allierar sig med vår hjältinna som känns verklig.  Vad hade man själv gjort? Jo precis som hon hade man förmodligen satt sig i en buske och hoppats att mardrömmen snart skulle vara över.

Men ”Hungerspelen” är ingen dålig film. Den har alla de olika momenten som behövs för att driva historien framåt och ja, vi gillar vår hjältinna Katniss Everdeen för att hon på något sätt hela tiden lyckas överleva och trots det inte behöver vara lika kallblodig mördare som alla de andra. För just det hade ju gjort henne ganska otrevlig, men hon lyckas på något sätt ständigt hitta utvägar. Sedan hur hon alltid kan somna uppe i ett träd är för mig en gåta. Visst hon binder fast sig, men ändå, sitta på en gren tio meter upp i luften och slumra till. Nja, jag vet inte om det funkar.

 

 

När jag ser filmen tänker jag hela tiden att regissören Gary Ross tonat ner det psykologiska, det som måste pågå på insidan av ömsom dödsångest ömsom samvetskval. Känslan hos de som tittar på spelen i de olika distrikten, framför allt Katniss syster och mammans reaktioner är så gott som obefintliga,  och de långa ensamma nätterna där ute i skogen är mest fyllda av spaning ut i mörkret.  Hungerspelen bygger på ungdomsböcker och det är nog den målgruppen regissören är ute efter. Därför gissar jag att det inte  får bli för komplicerat. De som dör, dör snyggt utan onödiga närbilder. Hjältinnan bryter ihop en gång, men då för att torka tårarna ganska snabbt och plocka upp pilbågen igen. Plötsligt är det bara tre kvar, redan i filmens anslag förstår vi vilka som ska klara sig till slutet. Här målas det med breda penslar.

I Sverige fick filmen först åldersgräns 15 år, men sänktes sedan till 11 vilket betyder att jag ska skulle kunna gå och se den med min åttaåring. Men nej, det är inte aktuellt. Bara känslan att ge sin son 2 timmar och 2o minuter av barn som slår ihjäl varandra känns bara smaklöst.

Johanna Litsgård Lebourne

johanna.lebourne@renewmag.se

Twitter: @litsgaard

 

Månadens reflektion:  ”Hungerspelen” prövar vår moraliska kompass

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

2017-03-13T11:51:54+00:00