Estelle bloggar om gnälliga barn, 30 grader i februari och långfredagen som ändrat karaktär

11 april

Idag är jag världen sämsta mamma, enligt mina barn. Alla andra får ju det som inte de får – spela dataspel under ”heeeeela lovet”. Tårar och argumentationsharanger duggar tätt. Och köksdörren smälls igen, gång på gång.  För att ge eftertryck. Men jag tänker inte ge mig. Det räcker med fyra dagars, nästan fritt dataspelande. Nu vill jag väcka andra sidor hos kidsen än deras spelintresse. Om jag bara är tillräckligt tålmodig och väntar ut deras spel-abstinens så kommer det att gå bra. De kommer att upptäcka att livet inte tar slut bara för att de inte får hänga vid data- eller Iphoneskärmen hela dagarna. De kommer att upptäcka andra, roliga saker.

Tålamod…. Inte min starkaste sida, det måste jag erkänna.

9 april

Såg sista delen av  SVT:s 30 grader i februari. Kunde knappt titta klart. Hur i hela världen kunde de låta detta tv-drama, som inleddes så bra, spåra ur som det gjorde? Inte nog med de osmakliga tsunami-parallellerna, skådespeleriet och sceneriet var kalkonmässigt rakt igenom (inte ens Maria Lundquist spelade bra). Hela avsnittet var så taffligt genomfört att jag skämdes å skådespelarnas vägnar. Hur kunde produktionsgänget till exempel missa att Glenns blodfläck på skjortan ändrade storlek i varje scen?

 

7 april

Godis, godis och återigen godis. Mina barn fullkomligen frossar i socker idag. Jag själv iakttar hur jag och mina syskon ramlar in i gamla roller  (regredierar, skulle nog en shrink säga) vid den stora familjesammankomsten – påskmiddagen. Men vi slipper  tack och lov de värsta Norén-inslagen eftersom vi inte tillbringar natten under samma tak. Efter middagen kommer var och en åka hem till sitt. Och få hitta tillbaka till sina vuxna identiteter. Hur är mina syskon då, undrar jag i mitt stilla sinne. Skulle jag tycka om dem? Skulle de tycka om mig?

6 april, 2012

När jag var liten var långfredagen verkligen låååååång. Och tråkig. Allt var stängt. Och lågmält. Stan kändes ödelagd. De två enda tv-kanaler som fanns (statliga förstås) satte inte  igång sina sändningar förrän sen eftermiddag. Och egentligen spelade det inte någon roll eftersom deras utbud var präglat av dysterhet.  Mina föräldrar var inte särskilt religiöst lagda -även om de båda var vad man kallar för privatreligiösa – men de var barn av sin uppfostran och inställningen, att långfredagen skulle präglas av lugn och dysterhet. I dagens samhälle är detta som bortblåst. Affärer håller öppet, mängder av TV-kanaler pumpar ut underhållning, barnen frossar i den digitala världens spelutbud eller deltar i någon sportturnering, medan vi vuxna njuter av ledigheten. Dysterheten är som bortblåst. Man tillåts skratta och stoja. När blev det så, undrar jag? När ägde detta skifte från lååångfredag till skoj-och kortfredag rum? Förmodligen är svaret att det kom gradvis. Och visst känns det bra att slippa lååångfredagen. Men är det rakt igenom bra? Visst finns det en poäng med att ha det tråkigt ibland. Mina barn är usla på att ha det tråkigt. Så fort tristessen visar sitt ansikte för dem, förvandlas de till två små minimonster – gnälliga och tjatiga. Och vad gör jag? Om jag har en bra dag, agerar jag hyfsat tålmodigt och pedagogisk, dvs jag låter dem ha det tråkigt för jag vet ju, att förr eller senare hittar de på något konstruktivt. Men många gånger orkar jag inte, utan  ”räddar” dem från tristessen genom att antingen hitta på något skoj, eller – etter värre- låter dem få spela ännu mer dataspel. För om det är något som jag är dålig på att hantera, så är gnällighet och passivitet  – särskilt från mina barn. Saknar jag kanske förebilder? Så är det nog. Jag kan nämligen inte minnas att mina föräldrar behövde parera någon gnällighet från mig när jag hade det tråkigt. Det fanns inte på kartan att de skulle sysselsätta mig. Det fick jag fixa själv. Å andra sidan har mina barn betydligt bättre EQ än jag.

5 april 2012

Så kan jag konstatera att ordningen är återställd i finförorten. När jag kom till yogapasset i förmiddags var tatueringen på ledarens överarm borta. Tack och lov, utbrister ena sidan av mig, medan den andra blir lite besviken. Jag har ju en faiblesse för skandaler, eller snackisar, som de numera kalla. Den där kittlande känslan som det oväntade förde med sig är puts väck. Den vardagliga lunken har återkommit och istället för att spekulera om trendbrott, måste jag fokusera på min prosaiska vardag.

__________________________________________

Om du vill läsa Estelles tidigare blogginlägg, klickaHär

__________________________________________

2017-03-13T11:51:54+00:00