På middag med Al Gore

1 oktober

Det är lördag förmiddag och Renew Magazine är på väg på sin första …tja vad ska vi kalla det, bloggresa. För några veckor sedan fick min man en inbjudan till ett event i Malmö och frågade om jag ville hänga med. Jajemen! Klimatsmart middag med USA:s före detta vicepresident Al Gore och  före detta ordförande för FN:s inspektionskommission UNMOVIC, Hans Blix.  Blix blev framför allt känd när han reste runt i Irak för att leta efter massförstörelsevapen i samband med Irakkriget. Jag jobbade som utrikesreporter på TV4 under just den perioden så det känns nästan som att återse en gammal vän – även om vi aldrig träffats.

 

Solen strålar och det är 20 grader i luften trots att vi är på väg in i oktober, vilket känns som bonus för en frusen nordbo, men också något av ett ödets ironi när vi nu kliver på planet för att ägna kvällen åt klimatförändringar. (Får lite dåligt samvete när en vän på Facebook frågar om vi flyger…?)

I planet läser jag Affärsresenären som ligger i stolsfickan framför, märker att det satsat stort på både artiklar och annonser om vindkraftverk. Ser jag det för att det är lite av temat för dagen eller är det så att det nu satsas en hel del på vindkraft i Skåne?

Konstaterar att det är precis lika fint i Malmö som i Stockholm. Bestämmer oss för att hugga en korv på vägen som istället blir en falafel, inte alls dumt.

 

Väl omsvidade beger vi oss av mot Swedbank stadion där röda mattan väntar och många människor med snäckor i örat. Konstaterar  att det är ganska brokig samling som är inbjudna. Affärsmän i mörka kostymer minglar med ungdomar i  flanellskjorta och jeans, förutom han då som valt att gå halva vägen var och har smoking upptill och shorts nedtill.

 

Efter förrätten inleder Hans Blix kvällen med ett citat från Groucho Marx: ”Varför göra något för nästa generation, de har ju inte gjort något för oss?”

Och beskriver världens länder som 193 stater som är ute och åker på ett hav utan färdriktning, men med det sagt konstaterar han ändå att allt är inte elände. ”Det har aldrig varit så fredligt som nu och antalet stridsspetsar har gått ner från 55 000 till 20 000 stycken. Fortfarande tillräckligt för att kunna förgöra oss några gånger om men ändå…”

En god nyhet är att två barns familjer blivit norm men eftersom vi lever längre så förbrukar vi ändå mycket energi.

När han lite senare sitter i en paneldebatt med bland annat Maria Wetterstrand och Malmös starke man Ilmar Reepalu återvänder de flera gånger till Kina och kolkraftverken. Vilket brukar vara ett ganska lätt slagträ att ta till när man pratar miljö. Vad tjänar det till att jag sorterar mina sopor när världens största land har kol som sin basenergi. Men som någon i panelen säger. ”Så länge vi handlar billigt från Kina så är Kina också vårt problem.”

 

 

Lite klokare och lite fundersammare intar vi huvudrätten och dessert. Vi bordet diskuterar vi miljölösningar i fastigheter och vad vi gör lite till mans. Någon konstaterar att hon skulle vilja göra mer men eftersom köket är litet vet hon inte var hon ska ställa alla sorterade sopor. Är det de vi kallar i-landsproblem?

 

Så forsar han då in, i sällskap av fyra eller är det sex livvakter.  Det ser ut som ett litet sällskap som kommer i buss, fast gående. Hinner tänka att om vårt eget lilla gåtåg till skolan skulle hålla det tempot skulle stressnivån på morgonen inte vara lika hög.

Det märks att Al Gore kommer från ett  land som har ”att tala” på schemat innan de hunnit fylla tvåsiffrigt. Är det något amerikanerna kan så är det sin retorik.

Han börjar med att tacka alla möjliga människor i lokalen vid namn och gratulerar Sverige till vår goda ekonomi.

”Ni ska vara glada att ni hade era ekonomiska problem för 20 år sedan, den här gången visste ni hur ni skulle göra säger han och tillägger, till skillnad från oss.”

Sen torkar han sig lite i pannan och säger:

”Vad har ni  för temperatur i Malmö idag?”

De hörs spridda fniss i lokalen men man anar att han är på väg mot ett håll där höga temperaturer ligger på minuskontot.

”Vet ni att hetaste året i världen var 2010?” Och så visar han en bild på Maldiverna som får en att längta bort där vi sitter i den varma stadion

”Vet ni att dom startat en fond på Maldiverna för att kunna starta ett nytt land?”  Igen, lite försiktiga fniss. ”Ja, jag vet att det låter komiskt men fortsätter han, temperaturerna kan stiga så mycket att  de snart måste sig om efter en ny plats att bo.”

 

För alla som sett den Oscarsbelönade dokumentären ”En obekväm sanning” så känns retoriken igen. Al Gore på en scen med en powerpoint presentation, som kan få en lärare att gråta av avundsjuka, presenterar han bild efter bild med ”bevis” på miljöförändringar. Det är översvämningar, uttorkade fält och människor som bär allt de äger på huvudet. Vi får följa en kvinna som räddas i sista stund innan en flodvåg tar hennes hus och till och med en bild från Malmö vintern 2011 har platsat in i bildspelet. En del är säkert samma som vi såg i filmen, men mycket är nytt också och minst en av bilderna är tagna samma dag vilket får en att haja till.

Han beskriver hur isarna smälter och hur torkan sprider sig över världen, men till slut blir det för mycket. Skrämselretoriken sätter sig i halsen. Yes, mr vice president, we got the point. Till slut känner jag att nu, nu måste jag höra något som är bra också och ungefär då vänder det.

”Nej, jag tror inte att det är kört. Överallt i världen har det startat föreningar och organisationer för miljön på en gräsrotsnivå som är enorm. Och ja, jag tror att vi kan vända siffrorna. Berlinmuren, medborgarrättsrörelsen i USA, Tahrirtorget i Kairo…jag tycker historien visar oss att människor kan göra stora förändringar om de vill. ”

Flera gånger under kvällen återkommer han också till miljöarbetet i Sverige.

”Ni tror att jag bara vill smickra, men tro mig, när någon frågar mig vilket land i världen som är bäst i sitt miljöarbete brukar jag säga Sverige. Ni har tagit många bra politiska beslut men tar också ett stort ansvar på individnivå.”

Det är med blandade känslor vi lämnar Swedband stadion.  Bilderna från översvämningarna, de kraftiga orkanerna men framför allt hur snabbt torkan kan sprida sig över världen på bara några hundra år har etsat sig fast. Samtidigt som medvetenheten känns stor här. Jag minns bara förra helgen då jag och yngste sonen åkte till närmaste sopsorteringsanläggning och det var packat av bilar där med fulla släpkärror. Hoppas han har rätt, ja, vi kan vända det här.

 

 

Får erkänna att frukosten dagen efter på nyrenoverade centralstationen är lite torftig men efter gårdagens middag sitter byxorna tight. Nu bär det av hemåt igen. Ja, jag skäms, flyget igen. Men vi längtar efter våra söner.

 

Här kan du läsa fler blogginlägg.

 

Här kan du se en del ur ”En obekväm sanning”.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

2017-03-13T11:52:08+00:00